En spegling av världen utanför

I sin nya roman återupplivar Anneli Jordahl kurortsromanen. John Sjögren läser en fullärd romanförfattare som kan konsten att skapa sympati för sin karaktärer.

Anneli Jordahl.

Anneli Jordahl.

Foto:

Litteratur2011-09-06 11:59
Det här är en recension. Åsikterna i texten är skribentens egna.

I sommar har jag med en beroendes envisa regelbundenhet, varje sen onsdagskväll, funnit mig själv framför tv:n. Dokusåpan har, med sin förenklade och uppenbart konstruerade dramaturgi, annars aldrig riktigt tilltalat mig. Men Celebrity rehab har för mig, den självgoda Dr. Drew och sitt motbjudande snaskande i andras elände till trots, inneburit ett undantag. Det är något i missbrukarens kamp med sig själv, i det radikala rannsakandet och återerövrandet av identiteten bortom beroendet, som skapar känslan av att man, precis som på en förlossningsavdelning, en plats som givetvis också dokusåpafierats, befinner sig nära själva livet. I det avskilda och avklädda träder det mänskliga fram.

 I det tidiga 1890-tal som Anneli Jordahl skildrar i sin nya roman Augustenbad en sommar heter det inte rehab, utan kurort. Dr. Drew syns inte till, men likväl den nästan lika självgode doktor Liljedahl, vars recept mot missbruk inte så mycket är dokusåpans konfrontationer och uppgörelser som hälsobrunnens kallbad och källvatten. Det skulle också vara missvisande att kalla huvudpersonen Andreas Öman för celebritet, snarare faller han under kategorin misslyckad poet. Att han lider av en fullt utvecklad alkoholism är dock, även för honom själv, alldeles uppenbart.

Det är alltså till Augustenbad Andreas anländer, bakfull och eländig, skickad av sin hustru, för att under tre sommarmånader bli kvitt superiet. En mardröm för den levnadsglade poeten, som mellan de märkliga behandlingarna, vilka bland annat erbjuder våt gördel om underlivet och fotsuledaskning, försöker färdigställa en diktsamling. I vägen för arbetet ställer sig inte bara de plågor som avvänjningen innebär. De värsta frestelserna utgör ändå kvinnorna. Andreas blickar börjar falla på den alltför unga glansstrykerskan Maria som han trots all sin välvilja ändå inte, slav som han är under sina passioner och sinnliga lustar, kan låta bli att dra med sig ner i katastrofen.

Djupast intryck på Andreas gör dock Amanda Eggerts, den av syfilis långsamt döende rättsrådinnan med vilken Andreas inleder nattliga samtal, ty endast under dygnets mörka timmar vågar Amanda med sitt av sjukdom vanställda yttre visa sig. Fru Eggerts är även hon författare, om än av det mer hemliga slaget. Hon skriver små hämndhistorier riktade mot det manliga könet, eller kanske främst mot den make som genom sitt otrogna och utsvävande leverne (inte helt olik Andreas) smittat henne. Berättelser som alltid slutar med mannens död, gärna kryddade med en blodig kastraktionsscen.

Ja, det är en färgrik skara karaktärer Anneli Jordahl skrivit fram. Hon har också en fantastisk förmåga att få läsaren att bry sig om hennes litterära figurer. Ta Andreas som exempel, egentligen en osedvanligt osympatisk person; utpräglad hedonist, reciterande sina patetiska poem, i varje kvinna skönjandes ett moderssubstitut. Ändå kan man inte låta bli att känna sympati med honom, värna om honom, ja rent av älska honom. Det liknar den där känslan jag får när jag ser på mina tillnyktrande celebriteter på tv. En inte helt oskyldig känsla av medlidande, endast möjlig att känna för den som ser skeendet liksom uppifrån.
Även platsen och tiden är skickligt framskriven. Kurorten är ju en tacksam och klassisk fond att låta sin berättelse utspelas mot, med sin egenskap av värld i världen, avskild men ändå en spegling av samhället utanför. Jordahl låter sitt Augustenbad tydligt genomsyras av omvärldens hierarkier och klasskillnader, från tvätterskorna, som niger fastän de sitter, till ”förstaklassarnas” dekadens. Tiden, det sena 1800-talet, när moderniteten börjar ta fart, elektriciteten alltmer lyser upp i det premoderna mörkret och kvinnorörelsen börjar ta form, denna tid skildrar och avslöjar Jordahl skarpsynt, inte minst dess syn på skam och sexualitet.

Det är en rik, ändå enkel, mycket fin liten roman Anneli Jordahl skrivit. Att hon, som förutom romanen om Ellen Key häromåret mest ägnat sig åt fackboksskrivande och kritik, med denna berättelse blott skrivit sin andra skönlitterära bok är smått otroligt. Som romanförfattare framstår hon som näst intill fullärd. Jordahl skriver erfaret, stilsäkert och utan onödiga utvikningar. Inte ett ord för mycket. Det finns en lätthet i det hon skriver som, i brist på bättre ord, gör henne väldigt trivsam att läsa. Det låter banalt, men det är faktiskt en ganska unik kvalitet. Jag hoppas hon får möjlighet att odla den i flera romaner framöver.

Litteratur
Augustenbad en sommar
Anneli Jordahl
Norstedts

Bäst: Jordahls ömsinta personporträtt.
Sämst: Romanen tappar en aning mot slutet.