En solidarisk roman från Gdansk

En ny bok:Stefan Chwin: Guldpelikanen (Albert Bonniers Förlag, sv övers Lisa Mendoza Åsberg)När man läser Stefan Chwins nya roman Guldpelikanen kommer man gång på gång att tänka på Dostojevskijs Brott och straff. I en nutida universitetsmiljö i Gdansk tar Chwin upp samma tidlösa fråga om hur en människa får och bör behandla en annan. Och även om den yttre berättelsens väv är mera brokig och mindre enkelt storlinjig så finns här åtskilligt av samma koncentration på tidlösa etiska problem.Den unge docenten Jakub på Juridiska fakulteten gör sig visserligen inte skyldig till mord men väl till att driva en ung kvinna till självmordsförsök genom en kombination av slarv och nonchalans. Diverse tillfälligheter gör att han tvingas att antingen medge att han kanske skrivit in fel resultat på ett inträdesprov eller rycka på axlarna och förneka misstaget. När han väl börjat välja fel i konflikten mellan egen bekvämlighet och andras rättigheter rullar det snabbt utför: kleptomani, skilsmässa, farväl till jobb och vardagsliv, uteliggartillvaro, afasi och till slut ett alltmer symboliskt avsked till livet.Färgrik miljö, spänstig stilLiksom i sin förra roman Hanemann är Chwin också här en noggrann och färgrik skildrare av miljön i Gdansk, dock mera som bakgrund till de mänskliga konflikterna och katastroferna. Stilen är faktiskt ännu spänstigare än sist, med en markant ordglädje och experimentlusta trots det allvarliga och dystra innehållet. Olycksbådande detaljer bygger upp en lite kuslig spänning. Det går liksom en skarv någonstans i mitten, där den realistiska trovärdigheten följs av en ganska extrem, stiliserad och om man så vill romantisk berättelse om Jakubs skenande förfall och mirakulösa räddning genom just den kvinna han förfördelat.Hur Chwin förhåller sig till kristen och katolsk tro och etik framgår inte uttryckligen av Guldpelikanen, men självfallet finns här en rad associationer till bibliska motiv. Den kvinnliga Kristusgestalten — som arbetar på ett natthärbärge för hemlösa — tvättar och duschar den nedgångne Jakub, torkar honom "med en mjuk handduk och smorde in de ömma ställena med olja." Chwin går en skicklig balansgång mellan bistert påtagliga episoder —slagsmål med skinnskallar, flykt genom tunnelsystem under en gammal fästning, lätt ironiska utvikningar till en freudiansk psykolog, en new age-påverkad bodybuilder och en rätt pervers obducent — och å andra sidan drömmar, fantasifullt lyckliga ögonblick och ett Chagall-liknande slut upp i det blå, som främst blir bärare av sens moralen.Markanta typerHär finns tre markant olika kvinnogestalter: Jakubs hust­ru, en ytlig och egocentrisk ragata; hans uteliggarkompis, spontant hjälpsam men socialt hjälplös, och den genomgoda Natalia. Här ställs också tre prästtyper mot varandra, en modern, en traditionell och en konstnärlig.Här finns en tydlig kritik mot en del drag i samtiden: strävan efter att framstå som lyckad, kärlekslöshet eller rädsla för djupare relationer. Chwin är inte lika koncentrerad på en stor helhet som Dostojevskij, lite mer flaxig och kåserande, men ofta spirituell och ibland starkt medryckande.I grunden ställer han här de eviga frågorna om vi skall vara hedonister eller stoiker: "Vad skulle man med visheten till om den inte gav lycka?" kontra "I vilken mån kan en människa rädda en annan människa, i vilken mån kan en människastörta en annan människa i fördärvet?" Att Chwin själv väljer den smalare vägens moral är uppenbart; fler än han borde sluta genera sig för det valet.