Tänker på Uno, Uno Svenningssons rader: Under ytan är vi alla små. Under ytan kan en god själ förgås. /Det finns mycket där som händer som vi inte kan förstå där i botten av oss själva.
Och visst är det så, i alla fall i Liselott Willéns femte roman Jakthistorier där trollen dväljs under den strama och välpolerade ytan. Men att beskriva slutna människor har sina problem, det blir inte särskilt läsvänligt eller intressant. Det är som att försöka få kontakt med någon som inte vill, som bara ger en ett stramt och artigt leende till svar. Som stöter bort en gång efter annan.
Hade detta inte varit ett recensionsuppdrag hade jag lagt undan boken på ett tidigt stadium. Ja, kanske redan inledningsvis då karaktärerna framställs så ytligt att det blir svårt att anamma ett intresse. Hela denna förfining med de rätta kläderna, vinet och den svala ytan. Så dödligt tråkig.
Inte hjälper det att huvudkaraktärerna lättar lite på locket vartefter historien fortgår. Chefsrekryteraren Erik Sorsa är en obotlig ungkarl och ensamvarg som ständigt befunnit sig på resande fot. Han har precis återvänt till sin hemstad Mariehamn på Åland efter en lyckad karriär. Redan på de första sidorna blir han besatt av en vacker kvinna, Silke, som han börjar ”cirkulera” kring, likt en varg kring sitt byte. En slags jakthistoria, som blir mer och mer märklig. Inte minst i kombination med de inflikade verkliga jakthistorierna från tidigare år.
I mina ögon ett rätt pubertalt agerande men Erik Sorsa visar sig vara mer skruvad än så. För att inte avslöja för mycket av berättelsens upplösning så bottnar besattheten i hans förgångna, men också i det faktum att Silke i all sin prakt bär en falskhet och ja, låt oss kalla det ondska eller en cancersvulst som binder dem samman.
I skottgluggen, eller snarare i mellanrummet som en länk mellan de båda, befinner sig Silkes make Mikael. Han har sökt en chefstjänst till stadens museum, en tjänst som Erik Sorsa blivit satt att rekrytera. Det hela urartar till ett manipulativt korsförhör, allt i syfte att komma åt Silke.
Låter det krystat? Det är det. Och mer än så. Urbota tråkigt.