En sann humanist

Sven Delblanc må ibland ha framstått som nattsvart pessimist i sina romaner. Två ting trodde han dock själv på och fann trösterika: konsten och humanismen.
Det låter enkelt och kanske en aning gammaldags, men han upphörde inte att problematisera sin verksamhet. Enkla sanningar fanns det författarbröder som tog hand om - ofta med hammare i stället för penna.
Delblanc skrev i de flesta genrer men hans väsentligaste medium var romanen, och hans grubbel över hur denna skulle förmås att kommunicera på ett tidsenligt sätt har i Sverige sin motsvarighet i djup och lidelse endast hos den Lars Ahlin, vilken han uppsökte på 1960-talet när hans eget prosadiktande gått i stå.

Inblickar i Delblancs syn på sin egen verksamhet och exempel på hans läsningar av ett stort antal svenska och utländska yrkesbröder får man i en nyutkommen bok. Det är Lars Ahlbom som redigerat en 500 sidor rik volym med Delblancs kritik och essäer från åren 1958-1991. Ahlbom har tidigare disputerat på Delblancs romaner och utgivit ett flertal skrifter om honom. Han kan sina saker.
Av Åminnesserien kan man se att Delblanc i alla fall lärde sig en del om illusionsbrytande effekter av Ahlin. Annars var hans metod att välja en myt - antik, biblisk eller av annat slag. I Prästkappan är det Herkules som får vara det skelett på vilket författaren hänger upp för samtiden giltiga moraliska problem. Viktigt är att författaren inte tillhandahåller någon lösning utan lämnar läsaren inför skiljevägen. Man får efter förmåga bli sin egen Herkules.
Ett annat exempel är Änkan, den sena roman (1988) som beredde Delblanc svåra besvikelser eftersom man tog den för tantsnusk, när den i själva verket handlar om sekulariseringens problem och bygger på bibliska mönster.
Men egentligen sviktar sällan Delblancs tilltro till romanen som konstform. Däremot vänder han understundom sin besvikelse mot kritik och publik, och det är ju mänskligt och ibland motiverat.

Mest okända är väl de recensioner eller miniatyressäer Delblanc skrev i Arbetarbladet före debuten med Eremitkräftan 1962. Det tycks ha varit en idealisk scen att debutera på och den unge Delblanc skriver med påfallande säkerhet i omdömet och därtill pedagogiskt om krångliga författare som Musil och Saint-John Perse - i det senare fallet drar han sig inte för att klandra Dag Hammarskjölds svenska översättning för klantighet när det gäller att återge språkets rytm.
Det är således en kvalificerad men också ofta festlig läsning. Roligast är nog recensionen av Lars Gustafssons och Jan Myrdals Den onödiga samtiden, som skulle vara en dialog mellan en liberal och en marxist. Rubriken "Goddag yxskaft" säger en del om hur Delblanc lagt upp sin kritik och frågan är om inte han själv haft lika ogement roligt som läsaren.
Under rubriken "Om konst, litteratur och idéer" återfinns inte minst Delblancs offentliga tal vid humanistdagar, prisceremonier och liknande. Om Delblancs pessimism ibland kan tynga ned läsaren är det nästan lika lätt att lyftas upp av hans humanistiska "trots allt"; en av förtjänsterna med den aktuella volymen är att detta blir tydligt. Misantrop ville han inte vara - och exemplifierar själv med Olle Hedberg. Snobbig vill han inte heller vara - och skriver lika kärleksfullt om Ivar Lo-Johansson som om Proust och Valéry.
Både som författare och forskare tror han på konsten, naturligtvis. Ibland blir hans patos så starkt att han hamnar i något som liknar en romantisk författarroll: Dock tar han lätt på detta: "Den kult av karismatiska politiker som florerar under 1900-talet är farligare för mänskligheten än den romantiska genikulten." "Föreställningen om en bättre värld har alltid varit i konstens påse innan den kom i politikens säck". Detta är inget botgörarspråk från en vankelmodig författare.

Det första citatet är hämtat från en artikel om Pär Lagerkvist som av många - också av Delblanc själv - ansågs ikläda sig profetrollen alltför ogenerat. Men Delblanc medger att det var resultatet inte den s k rollen som räknades. Termen "författarroll" bör för övrigt brukas med varsamhet; hur ofta får begreppet inte bland litteratursociologer av visst snitt helt enkelt antyda att författaren bara gör sig till och innerst inne är lika ogin och jävlig som vi själva?
Sven Delblanc var en blyg människa och författarrollen var ett stöd för honom. Rollen kunde medge att han släppte fram sitt patos, även om han samtidigt fann det nödvändigt att gissla sig själv för detta som han beskrev som mer ryskt än svenskt. Han lärde sig konsten att gasa och bromsa samtidigt. Ännu Torgny Segerstedt - som vi kan se i Kenne Fants biografi denna höst - kunde skriva med ogarderat patos; därefter har något förändrats. Postmodernismen är kanske inte rätta myllan för allvarsord.

Sven Delblanc fick alltså balansera patos med ironi och när han gav sig tid att verkligen genomarbeta en längre text når han mycket långt. Av allt det stimulerande i denna volym skulle jag vilja framhålla essän "Sade och frihetens tragedi" ur BLM 1966 och det tal han höll vid Konstakademiens högtidsdag i maj 1973. I det senare fallet - också retoriskt ett mästerverk - registrerar han idel krisfenomen inom svensk kultur och ser ingen utväg i "folkets kultur", popkonst och liknande. Något recept har han inte, bara en fullkomlig visshet om kulturens nödvändighet. Och han insåg vid denna tid att han var individualist hur mycket han än på 60-talet trott något annat.
Essän om Sade är en romandiskussion med start vid den europeiska romanens födelse och med Sade som exempel på en författare som revolterade mot precis allting och det till den milda grad! Han är ett åskådningsexempel från den tid då Delblanc trodde allt var möjligt inom romanen. Revolt är ett nyckelord hos Delblanc och 1985 återfinner vi det i rubriken till ett tal vid de humanvetenskapliga dagarna i Uppsala: "Humanism - en ständig revolt". Hans tilltro är stark: "En humanistisk kultur har funnits före den moderna naturvetenskapen, har levt jämsides med denna vetenskap och kommer att levas allt framgent. Om ett eller annat totalitärt system skulle fördriva den humanistiska verksamheten ur vårt andliga liv, då skulle den ändå leva vidare, underjordiskt."

En sann humanist

Sven Delblanc framstår ofta som svart i sina romaner, men var egentligen en sann optimist som försvarade världens behov av kultur, skriver Hans-Göran Ekman.