En sällskapsbroder lättar sitt hjärta

EN NY BOK. Om man utlyste ett världsmästerskap för sällskapsbröder skulle uppsaliensaren Uno Wahlström ligga bra till för en pallplats. Till en sällskapsbroders åligganden hör att skapa gemyt omkring sig, förhöja stämningen, tiga om sina egna plågor, med ordlekar och anekdoter se till att omgivningen känner sig utvald och upprymd och såväl i alla tänkbara som omöjliga lägen sprida livsglädje till alla och envar.Uno Wahlström uppfyller nästan samtliga av dessa förpliktelser i den i dagarna utgivna memoarboken Uno med undertiteln Efter en idé av Uno Wahlström. Bokens namn har att göra med att författaren en gång ville bli Karl XII:s jämlike. När Bibelkommissionen hörde av sig och ville ta Wahlströms tjänster i anspråk för en sista översyn av den nya översättningen av Nya testamentet, erbjöd denne sina uppdragsgivare att han som honorar skulle få sitt namn tryckt på försättsbladet. När förhandlingarna strandade, föreslog Uno Wahlström att det som en kompromiss kunde stå Efter en idé av Uno Wahlström. Nu har han i stället skrivit sina egna evangelier, apostlagärningar, brev till församlingarna och sina högst personliga tankar om de yttersta tiderna. Det börjar 1934 i Sparlösa i Skaraborgs län. Kanske inte precis på julafton, men ändå. Fadern var småbrukare, kommunalman, bondeförbundare och sjukkasseombud. Barndomen innebar delaktighet i gårdens skötsel. Fritiden fylldes med Barnens brevlåda och radioföredrag av Sten Bergman. Det var före lilla Melodifestivalens tid, då småttingarna alltjämt fick vara barn. Åtminstone i mentalt och biologiskt avseende. Så började kriget med påbjuden mörkläggning för att inte ge fienden några gratischanser. Väckelserörelsen samlade många av bygdens människor, i synnerhet bland kvinnorna. Man kommer att tänka på PO Enquists omfångsrika roman Lewis resa, som kan vara en lämplig bredvidläsningsbok för den som vill veta mera.En jobspost innebar under dessa år en skelettskörhet, som sedan blivit en av författarens livslånga följeslagare. Efter storskolan väntade fabriksarbete i Eskilstuna och anställning som kontorselev i Lidköping. Uno Wahlström ville dock sjöman bli, tog hyra och seglade med M/s Burma ända till Japan. Senare blev det fyra vändor med M/s Gripsholm till USA. Med viss utförlighet skildras besöken i New York, där författaren berättar om hur de stora jazzlegenderna Charlie Parker, Lionel Hampton, Dizzy Gillespie och Charlie Parker fick fint besök från Sverige. Annars får tempot sägas vara tämligen högt, nästan japanese speed, och det går undan mellan hamnarna. I en av dem, spanska Almeira, skedde elddopet som sjöman. Men det botade tredje styrman med en spruta.När Uno Wahlström så småningom mönstrat av, blev det både Stockholm och Uppsala. Studenten avlade han på Stockholms samgymnasium som vuxenstuderande, ett tappert men inte ovanligt sätt att skaffa sig mogenhetsexamen förr i världen. Och studierna i Fyrisstaden ledde så småningom fram till en fil kand, även om det tog sina modiga sju år. Men så passade författaren också på att odla sina sällskapstalanger under tiden. Åtskilliga hyss och ofog räknas upp och med namns nämnande förekommer såväl Moltas Eriksson och Peter Nobel som Olle Pahlin och Richard Ringmar i texten. Sedan tillkommer också bland andra Carl-Uno Sjöblom. Med hörbara stråk av svärta får även Eva Rosenbart, tysk-judisk cellist, sin plats i helheten. Uno Wahlström är modigt uppriktig när han berättar om sina erfarenheter av tillvarons mörkare sidor. I senare delen av boken uppehåller han sig både vid sina upplevelser som broder i JuvenalOrden och så småningom som farbror i OD. Vidare vid den tvååriga utbildningen vid Bibliotekshögskolan i Borås. Och vid olika anställningar bland annat som arkivarie vid UNT och som korrekturläsare på DN. På den senare arbetsplatsen blev Uno Wahlström kvar i 18 år, som han säger "med vissa avbrott". Man tänker sig gärna att korrekturfelet i boken uppstått vid någon av dessa senare pauser. Där finns åtminstone ett och alldeles äkta på sidan 97. Sällskapsbrodern förnekar sig inte heller i tidningsmiljön antingen det gäller Klarakvarteren eller Marieberg. Lite myror i huvudet sätter författaren på läsaren när han berättar om sina många resor efter sjömansåren. Man undrar en smula vad Wahlström egentligen upplevt, när Uzbekistan avverkas på 10 rader och den enda hågkomsten från en resa till Göttingen är en försvunnen väska. Ändå berömmer han sig i förordet att ha blivit utrustad med ett ovanligt gott minne. Det skall jämföras med formuleringen mot slutet: "Något annat särskilt från resan minns jag inte". Dock har ett besök, möjligen det enda, i fjällvärlden satt sina spår när Wahlström kastade sig ut i rykande snöstorm och bitande kyla iförd kostym, lågskor och hatt. Dessutom kan man fråga sig vilken annan memoarförfattare som skulle kunna bjuda på en originaltext av Sven Delblanc. Den egna tenniscupen får väl mest uppfattas som en skröna. När det handlar om upplevelserna från Afrika, finns det anledning att misstänka att värmen något påverkat minnesgodheten. Ändå önskar man av hela sitt hjärta naturligtvis att författaren verkligen har varit med om och upplevt allt dråpeligt och stort som han berättar om i sin bok. Plus allt han utelämnat och därför inte redovisar. Att verkligheten emellanåt behöver lite hjälp på traven är en helt annan sak. Det lärde sig Uno Wahlström säkert, om inte förr, så under sin tid som sjöman. Att en sällskapsbroder skarvar ibland, står vi gärna ut med. För det viktigaste är att ha roligt och må bra. Det gör man i sällskap med den gode författaren i den här boken.