Carl-Johan Vallgren är en författare som funnit sig själv genom att låtsas vara någon annan. Han har genom den lätt förvrängda imitationen hittat sin alldeles egna författarröst. Vallgrens bästa böcker har nämligen alla drag av pastisch. I den furiöst vredgade hatmonologen För herr Bachmanns broschyr behöver man bara byta ut hatobjektet Sverige mot Österrike för att man lätt skulle kunna förväxla Vallgren med den ilsket svartsynta Thomas Bernhard.
I den färgsprakande 1900-talsfresken Dokument rörande spelaren Rubashov anar man hela tiden Michail Bulgakovs magiska realism bakom Vallgrens hämningslösa fantasmagorier. Men i den nya romanen, Havsmannen, är det som om Vallgren slutligen helt och hållet vågat lita på sin egen förmåga, utan pastischens kompass hittat och renodlat ett eget uttryck. Paradoxalt nog känns det som om Vallgren med denna renodling förlorat något av sitt unika tilltal. Hans identitet har ju alltid legat i de kameleontiska identitetsbytena.
Redan med den förra romanen, Kunzelmann & Kunzelmann, tog Vallgren steget in i samtiden och vände ryggen åt det svulstiga sagoberättande som, främst genom megasuccén Den vidunderliga kärlekens historia, blivit kännetecknande för hans författarskap.
Med Havsmannen fjärmar sig Vallgren ytterligare från sin tidigare stil. Här berättar Vallgren rakt och enkelt, utan sina förut så karaktäriskt ymniga ordkaskader, en närmast diskbänksrealistisk historia från det tidiga 80-talets gråtrista Falkenberg.
Ordet förs av sextonåriga Nella som på grund av en alkoholiserad mamma och en kåkfarande pappa tvingas axla ansvaret i den inte sällan nerspydda och på mat tomma radhuslägenheten. Främst kretsar dock hennes liv kring den djupt älskade lillebrodern Robert, som hon ständigt försöker skydda från ett fullkomligt hänsynslöst gäng mobbare. Men en dag dyker något upp i Nellas liv, något fantastiskt och oförklarligt som bryter igenom den invanda misären.
Utan att avslöja för mycket om romanens överraskningseffekter kan man ändå säga så mycket som att Vallgren inte fullt ut följer den utstakade realistiska linjen. Just mötet mellan det vardagliga och det främmande blir ett av berättelsens viktigaste teman. Det är som om Vallgren inte riktigt kunnat hindra sig själv. Han är trots allt hyperbolens och de extrema uttryckens författare. Detta gäller inte bara bokens övernaturliga inslag utan lika mycket det som ska framstå som trovärdigt och verkligt. Och där uppstår ett problem.
För i sina mer allegoriskt präglade romaner (som de om Barfuss och Rubashov) är det inget problem att Vallgren rör sig med en uppsättning karaktärer som gränsar till stereotyper. Det hör liksom genren till. Men när Vallgren nu försöker ge liv åt en mer verklighetsförankrad romanvärld skapar de alltjämt rätt så schablonmässigt tecknade karaktärerna mest bara en känsla av bristande psykologisk trovärdighet. För visst känner vi igen Robert som det klassiska mobboffret, med de tjocka tejpade glasögonen, halkande efter i obs-klassen. Även Nellas vårdande och närande modersgestalt är en igenkännbar kvinnoroll, självuppoffrande på gränsen till självutplånande, en äkta god fe. Även om miljön är skitig socialrealism är människorna som befolkar Vallgrens värld fortfarande sagofigurer.
Mest sagoaktigt endimensionell framstår dock romanens genomonda bov. Mobbaren och småskurken Gerhard är ett av de värsta psykfall jag stött på i litteraturen. Känsliga läsare bör varnas, här finns förnedringsscener så vidriga att de nästan gör fysiskt ont att läsa. Själv finner jag dock inte själva våldet mest provocerande, utan det faktum att den ondska (jo, faktiskt ondska) som skildras aldrig får någon utförligare förklaring än att Gerhard är just ett psykfall. Det känns som en alltför enkel utväg. Under läsningens gång får jag allt svårare att acceptera det fullständigt orsakslösa våldet. ”Var kommer allt detta hat ifrån!?” skriver jag med stora bokstäver i marginalen.
Så slår det mig att det kanske är just detta som Vallgren velat gestalta. För även kärleken, som i romanen förkroppsligas i Nella och Roberts oerhört gripande syskonrelation, framstår som lika oförklarlig och orsakslös som Gerhards hat.
Tänk dig själv: försök förklara varför du älskar någon. Kanske har Vallgren velat skildra kärleken och hatet som två urkrafter som inte låter sig förklaras eller reduceras till enkla psykologiska orsakssamband. Och är det så man ska läsa romanen ter sig mina invändningar om bristande psykologisk trovärdighet hyfsat meningslösa.
Kanske borde jag ha skrivit om vilken rasande skicklig berättare Vallgren är i stället, om hur man knappt för en minut lyckas lägga boken ifrån sig. Men å andra sidan, att Vallgren är en lysande romanförfattare vet ju alla redan.