”Hur, om inte med fåfängan, rättfärdigar man beslutet att publicera en dagbok? Det är som att hänga ut sina röntgenplåtar offentligt och vara stolt över sitt skelett och sina inre organ.”
Så skriver Mircea Cartarescu på sidan 393 i sin dagbok. Jag antecknar i marginalen: ”typisk formulering”. Jag har under den senaste veckan suttit och läst i dagboken. En monstruös skrift, 668 sidor lång och tätskriven som en persisk matta. Meningar som den ovan hittar jag på varje sida. Den har ett slags formell elegans över sig, förefaller självförebrående men är i själva verket kokett. Jag vänder sida, det svider i ögonen och jag börjar på ett nytt stycke monoton prosa. Plötsligt känner jag mig förtvivlad. Hur ska jag orka med denna nästan 700 sidor långa klagoskrift?
Mircea Cartarescu, rumänsk författare och poet, har under de senaste åren dykt upp som en bubblare i nobelprissammanhang. Han har kallats den sista romantikern och nämns ofta i samma andetag som Herta Müller, vilket är en aning missvisande. Visserligen finns det mycket hos Cartarescu som påminner om Müller – den konturskarpa surrealismen och de svindlande meningarna som liksom dyker in i sig själva – men till skillnad från Müller är Cartarescu prosa världsfrånvänd och drömmande.
I Sverige, liksom i övriga världen, är han mest känd för sin tusensidiga Orbitór-svit. Det är en märklig samling böcker vars undertitlar säger mycket om dem: ”vänster vinge”, ”kroppen” och ”höger vinge”. En romantriptyk formad som en fjäril (eller ängel) vars förkonstlade prosa är ett försök att fånga en hel stad (Bukarest) genom att vara i flera tider samtidigt. Orbitór-triologin har kallats allt från en ”postmodern ikonostas” till en klassisk utvecklingsroman och själv läste jag den för några år sedan när jag var i New York.
Jag har ett starkt minne av upplevelsen; den svindlande känslan av de höga skyskraporna som smälte samman med de barocka meningarna och det vita, fluorescerande ljuset som tycktes strömma ut ur romanerna. Jag minns att jag blev tagen, även om jag nu i efterhand anser att jag överskattade dem en aning.
I dagboken är det skrivandet av just Orbitór-sviten som står i centrum. Eller rättare sagt, om icke-skrivandet av den. För sida upp och sida ner fylls dagboken av Cartarescu kverulans. Här beskrivs hur han varje dag sätter sig framför ett tomt ark, spänner upp nervsystemet och så... ingenting. För istället för att skriva ägnar sig Cartarescu åt att gnälla. Han har ont i magen, sover illa och håret ser ut som ett borst.
Han fladdrar fram och tillbaka mellan europeiska städer, beklagar sig över att han inte får några priser (och när han väl får dem är det fel priser) och titt som tätt bråkar han med hustrun. Han läser ”giganterna”; klär sig i klassikerna likt en dam med lite för många smycken, och ständigt känner han sig underlägsen. Min hjärna, skriver han, leviterar i min skalle likt en utsliten kula i en datormus. Jag kan inte skriva längre! Buhu.
Så fortsätter det, dag ut och dag in. År av skrivlöshet passerar medan Cartarescu åker runt och föreläser. Han bor i Berlin ett tag men flyttar snabbt tillbaka till Bukarest där han förför en studentska. En Diotima med ”guldhöljd kropp” som han smeker tills den skälver. ”Pärlemortungan” likt ett fladdrande rosenblad. Givetvis är hon tjugo år yngre.
Som läsaren säkert förstår har jag inte bara svårt att stå ut med dagboken utan även med Cartarescu själv. Ett tag funderar jag till och med på att ge upp och för första gången skriva en ”fuskrecension”. Men så kommer jag fram till att det ändå är värt att läsa vidare. För dagboken är trots allt inte ointressant.
Cartarescu må vara en världsfrånvänd skönande, men bakom de kletiga formuleringarna om att hans medvetande är ”ett sjudande slamträsk av drömfragment” döljer sig en modern livspusslande småbarnsfar. På ett tidsenligt sätt gnäller han om hur jobbigt det är att vara man. Alla dessa förpliktelser! När ska jag få tid att skriva när blöjor ska bytas och mat ska lagas? När han skriver om att han sparar ut en ”valrossmustasch” antecknar jag därför att detta skulle kunna vara ett blogginlägg med ”dagens outfit”. En Nietzsche a la 2002.
Dessutom kan jag inte förneka att det bitvis är fascinerande att följa Cartarescus skrivprocess. Aldrig någonsin har det blivit tydligare att skrivandet är ett hantverkskunnande och att författare är tålmodiga och hårt arbetande varelser. Cartarescu längtar, som han uttrycker det, efter att skriva ”inifrån litteraturen” och vara ett med sin inspiration, men för att komma dit krävs ett tröstlöst stenograferande av ett obegripligt inre.
Oftast framstår texterna som hieroglyfer och bitvis kan jag faktiskt förstå författarens klagan. Vilket Sisyfosarbete skrivandet ändå är.
Att Cartarescus dagbok nu finns på svenska är alltså bra, även om jag har svårt att tro att särkilt många kommer orka ta sig igenom den. Men det är mödan värt; lyckas man tränga igenom de koketta formuleringarna döljer sig där ett förmänskligat porträtt av skrivprocessen. På så sätt fungerar dagboken paradoxalt: den ger en avromantiserad bild av skapandet, sprungen ur en fullblodsromantikers vardag.