Nuckö heter en liten halvö på den estniska sidan av Finska viken. Befolkningen, som inte uppgår till mer än några hundra själar, lever ett mycket enkelt liv med jordbruk och fiske som huvudnäringar. På denna gudsförgätna plats tillbringade Sigrid Rausing ett helt år 1993-1994.
Hur kunde hon – drygt 30 år gammal och med ett efternamn som låter ana solid privatekonomi – få för sig att under så lång tid dela dessa lusfattiga estländares levnadsvillkor? Förklaringen är av vetenskapligt intresse. Som studerande i socialantropologi vid universitetet i London hade hon hunnit fram till forskarutbildningen och som ämne för sin doktorsavhandling valt de sociala förhållandena på Nuckö i ett historiskt perspektiv. Materialinsamlingen skulle grundas på så kallat fältarbete, det vill säga egna iakttagelser på plats, intervjuer med befolkningen och i stor utsträckning också delaktighet i den lokala livsföringen i helg och söcken.
Resultatet blev en avhandling med tillhörande akademisk jargong. När Rausing nu tjugo år senare skildrar samma år i sitt liv har lärdomsapparaten strukits, engelskan ersatts av svenska och plats beretts för personliga minnen och kommentarer. Denna omredigering har lett till en mycket fängslande bok med den anspråkslösa titeln "Anteckningar från en kolchos".
Kolchos betyder ju kollektivt bedrivet jordbruk och infördes efter rysk modell i Estland sedan Sovjetunionen sommaren 1940 invaderat landet. Vad hände när man först förvandlade en gammal, närmast feodal torparbygd till ett politiskt styrt kollektiv och sedan, efter landets befrielse 1991, ställdes inför uppgiften att skapa något nytt av spillrorna? Valet av geografisk plats betingades för Rausings del av att Nuckö är en gammal svenskbygd där det alltjämt finns folk som förstår svenska.
När hon, en ensam ung dam, kom körande till Nuckö i en stor Volvo och tog in på ortens lilla ”hotell” väckte det visst uppseende. Men efterhand smälte hon in i miljön och lärde känna flera personer som blev hennes vänner. Hon höll till godo med den enkla kost som bjöds och vid festliga tillfällen även den hemmagjorda etanolvodkan.
Här och där fogar hon in rent personliga reflexioner och återberättar drömmar hon haft under den gångna natten. Miljöskildringen och porträtten av människor hon mött växer ibland ut till litterärt komponerade små stycken. Bakom den vetenskapligt skolade socialantropologen Sigrid Rausing döljer sig kanske en blivande romanförfattare. I så fall vill man önska: Välkommen fram!