En roman som borde störa och oroa

I första kapitlet i Don DeLillos roman Kroppskonstnären äter huvudpersonen Lauren Hartke frukost tillsammans med sin man, Rey Robles. De bor i en hyrd villa någonstans på USA:s norra östkust, Lauren är kroppskonstnär (ett slags performanceartist) och Rey är filmregissör med karriären bakom sig.Det är en vanlig vardagsmorgon med tidningsläsande, radiolyssnande och fågelkvitter, som avslutas med att Rey tar bilnycklarna för att köra i väg och uträtta ett ärende. Mellan första och andra kapitlet finns Reys dödsruna. Hans ärende var att ta livet av sig.Träffande beskrivningResten av romanen skildrar Laurens liv de följande månaderna. Ensam i de stora huset försöker hon få ordning på sin tillvaro genom städning och finsk webb-tv. En dag upptäcker hon att en liten man i hemlighet bosatt sig i huset. Mister Tuttle, som hon kallar honom, förefaller vara förståndshandikappad.Romanen håller sig för det mesta på ett mikroplan av tillvaron. Såväl fysiska detaljer som sinnesintryck och känslor är träffande och ingående beskrivna, och språket är enkelt och registrerande. Hela tiden får dock både Laurenoch läsaren ställa sig frågan vad som är verkligt och vad som är illusioner eller hjärnspöken.Till och med mister Tuttles existens kan betvivlas. Kanske är han bara en fantasi, en del av Laurens sorgearbete, eller en del av hennes konstnärliga arbete. Att hon till slut gestaltar honom i en föreställning framgår av en intervju med Lauren som föregår romanens slutkapitel. (Intervjun i sig är för övrigt en underhållande pastisch på pretentiös kulturjournalistik.)Vilja att byta stil?Kroppskonstnären gavs ut i USA 2001, tre år efter Under jord, DeLillos på flera sätt monumentala skildring av det kalla krigets USA. Det ligger nära till att undra huruvida det var utmattning eller konstnärlig vilja att byta stil som fick honom att följa upp en tegelsten med en drygt hundrasidig roman som är starkt koncentrerad på tid, plats och personer.Det första alternativet verkar onekligen rimligt, för trots sina kvaliteter är Kroppskonstnären inte något framstående verk. Det är en roman vars innehåll borde störa, oroa och väcka funderingar, men i själva verket är den ganska avkopplande att läsa. Och det är kanske det mest anmärkningsvärda med den.