Låt oss ta det viktigaste först. Finländska Katja Kettus Runebergsprisbelönade ”Barnmorskan” är en helt fantastisk roman. Alla borde läsa den. Det känns viktigt att få detta sagt med en gång, så att ni som kanske känner viss tvekan nu när jag tvingas redovisa lite av bokens på många sätt fruktansvärda innehåll inte ryggar tillbaka i förskräckelse. Visst, det är många gånger rent plågsamt att läsa om de atrociteter som Kettu skildrar. Men, jag lovar, denna sång om kärlek och ondska är en av årets verkligt oumbärliga romaner.
Kettus berättelse utspelar sig i nordligaste Lappland, i Petsamo-området, där Finland, Ryssland och Norge möts. Det är i slutet av andra världskriget och Finland är i allians med tyskarna, ett förbund som dock snart ska upplösas. Det är här vi möter Vindöga, traktens blandning mellan naturmagisk helare och jordemor. Det är precis efter en förlossning, när hon står där med navelsträngen hon just bitit av i mungipan, som hon får syn på SS-officeren Johannes. Hon blir, milt uttryckt, blixtförälskad.
Vindöga tar tjänst i det tyska fånglägret Titovka för att kunna vara nära sin älskade. Men vad är det egentligen som pågår i lägret? Den där poolen Johannes gräver, vad ska den egentligen fyllas med? Och vad är det egentligen för onämnbara handlingar som lägrets kvinnor utsätts för i den förbjudna barack som kallas Fähuset? Svaren får Vindöga med sina egna ögon se och med sin egen kropp erfara.
Det är en mörk och tabubelagd bit nordisk historia som Kettu här drar fram i ljuset. Åtskillig research har krävts för att rekonstruera dessa komplicerade år i den lappländska historieskrivningen. Det är dock inte som historisk dokumentation som romanen främst imponerar, utan som ett djupt allmängiltigt stycke levande litteratur. För det här är sannerligen litteratur som lever. Kettu har ett rikt, mustigt och inte minst oerhört fysiskt språk. En doft av sädesvätska och efterbörd, av pors och hjortron, stiger upp ur boksidorna. Det är verkligen en värld av kött och blod som Kettu lyckas skriva fram.
Och det är just denna fullständigt överväldigande känsla av liv som gör romanen så drabbande. Både Vindöga och Johannes blir verkligen levande personer. Båda två begår de och blir utsatta för förkastliga och fruktansvärda handlingar. Men eftersom de båda är så sammansatt gestaltade blir frågan om skuld, om inte oväsentlig, så åtminstone så komplex att det i slutänden är omöjligt att döma någon av dem.
Men mest av allt är ”Barnmorskan” en roman om hur livets och kärlekens krafter, även under de vidrigaste omständigheter, alltid finner ett sätt att överleva.