Titeln på Magnus Hedlunds nya bok Någon där syftar på en undran om någon lyssnar, eller rättare sagt läser, det som sägs i boken. ”Är det någon där?” är också de första orden i boken som i brist på bättre beteckning får kallas kortroman. Ibland är det som om detta ”Någon där” sägs i en telefonlur. Och det väcker frågor om litteraturens sätt att kommunicera och vad litteratur är och kan vara.
Hedlund låter två röster tala fram en text i den nya boken. Det är antagligen en inre dialog, författaren hör två röster och funderar kring sin berättelse som inte är en berättelse för att en av rösterna saboterar hela tiden försöket att berätta – om nu berätta är vad det vill. Rösterna kan kanske återspela hur det går till i en författare när en ”berättelse” blir till. Rösterna är som två viljor som kämpar mot varandra. Utöver det reflekterar helt plötsligt en tredje vid något tillfälle.
”Varför vill den ene hela tiden att det inte ska vara någon historia?
Han, om det nu är en han, jag har faktiskt inte lyckats avgöra könet på någon enda av dem, om de nu över huvud taget har något, tycker inte om historier, han tycker det är för billigt: början, mitt, slut, för paketerat och falskt.
Falskt i förhållande till vad? Vad är det som är sant här?
En bra fråga. Låt oss säga: historian som form tillfredsställer inte hans eller hennes uttrycksbehov och gestaltningsdrift.
Det handlar alltså om hur berättelsen förhåller sig till något som brukar kallas verklighet, berättelse och författare. Man blir lätt lite yr av alla perspektiv Hedlund öppnar upp. Det är bra. Det jag uppskattar mest är att texten inte ger några svar. Här finns bara en oändligt stor mängd frågor och författarhyss.
Men det hela blir rätt tjatigt, i alla fall till en början. Någon där känns inte som en av Hedlunds bättre böcker, till vissa delar är den i stället en bagatell. Det är som om författaren går på tomgång. Missförstå mig inte. Det är viktiga och intressanta frågeställningar författaren tar upp. Men i längden blir det för mycket av författarfilosofiskt allmängods. Det torde vara allmän känt att böcker är ett hopkok av en mängd olika intryck och att de inte går att jämställa med verklighet och författarens liv. Synd att ödsla en hel roman på det.
Hedlund har stoppat in en del referenser som skulle kunna leda till honom, jaget pratar om patafysik, är författare och bor på Gotland precis som Hedlund själv. Men referenserna gör inte detta det, som utsäger texten, till författaren. Det förtydligar texten genom att uttrycka det faktum att det är omöjligt för en text att vara något utanför sig själv. Av nödvändighet är det så, sådan är litteraturens beskaffenhet.
Ändå får jag medge att under förutsättningarna, som en rolig bagatell, när jag väl vant mig vid den tjafsiga kampen, är det underhållande läsning, bitvis intressant. Det blir lite så där absurt som när Gogo och Didi talar i I väntan på Godot. Så har Hedlund också översatt Becketts alla pjäser till svenska.
Jag tror att gestaltning av den är texten på en teaterscen skulle fungera utmärkt. Jag tror att den skulle tjäna på att sättas om som ett pjäsmanus. I den form den nu har gör den sig inte riktigt bra. Speciellt besviken blir jag för att jag förväntar mig något bättre av en författare av Magnus Hedlunds kaliber. Han har större potential.