En riktig kammarorkesterkonsert
Starten för vårsäsongens orkesterkonserter inleddes med att Uppsala Kammarorkester fick dirigentbesök den sedan tidigare välbekante Mats Rondin. Konsertens program var denna gång utformat så att relativt små krav ställdes på orkesterns klangresurser; vi fick alltså avnjuta orkesterspel på riktig kammarmusikalisk nivå.Konsertens inledningsverk, Jan Sandströms år 1986 komponerade Acintyas för stråkorkester, handlade verkligen om kommunikation: från dirigenten till orkestern, musikerna emellan och från dirigent/orkester utåt till lyssnarnas sinnen.Engagerat och exaktMusik som pendlade mellan uttryck och klang, från intensiv energi till närmast vilotillstånd. Många stråkstämmor och däri förekommande soloinpass, det mest framträdande från konsertmästare Klara Hellgrens violin, men hon var långt ifrån ensam.Mot slutet verkade musiken gå mot ett spänningsladdat vilotillstånd med många enstaka instrumentala debattinlägg via glissandi och flageoletter. Så dök allra sist ett nästan parodiskt rytmiskt parti upp, understruket av att dirigent Rondin dansade julen ut med talande kroppsspråk härtill och så tvärstopp på stycket. Publiken fick vara med om många känslor och tyckte hörbart om vad de hörde. Stycket spelades lika engagerat och exakt som Mats Rondin styrde.Till Krzysztof Pendereckis Concerto för flöjt och kammarorkester kom blåsare och slagverkare in och sist kvällens solist, flöjtisten Sarah Lindloff. Denna konsert visar en Penderecki från 1990-talet, en "snällare" tonsättare än tidigare, men med många instrumentationsfinesser.Uttrycksfull solostämmaAllt sker i en sats, men med underavdelningar som om flera satser är inbyggda. Återkommande inslag var flöjtsolistens kadensartade "dueller" med andra träblåsare och/eller det rika slagverket. Hela orkestern bidrogockså med ömsom klanger nästan som ångestskrin eller lugn, rofylld musik, som i den nästan celesta friden mot slutet. Balansen solist/orkester var mestadels utmärkt, men när solostämman ibland spelade i lägre register dränktes dess klang. Tonsättarens, akustikens eller instuderingens fel? Jag vet inte, eftersom jag aldrig hört verket förut. Sarah Lindloff skall dock ha allt beröm för en mycket uttrycksfull gestaltning av solostämman, det må vara bländande virtuoseri med gnistrande höjd eller lyriskt vacker tolkning. Den svåra orkestersatsen spelades också med elegans.Haltande precisionKonsertens avslutning bjöd på Franz Schuberts Symfoni 5 B-dur, en symfoni av praktiska skäl skriven för liten orkester. Traditionell wienklassisk symfonimusik mångfaldigt färgad av Schuberts speciella uttryckscharm. De tre första satsernas tempi var i mitt tycke för snabba, men spelades både med tydlighet och lyrik allt efter musikens uttyckskrav.Tredje satsens menuett (känd som signaturmelodi till HasseåTages revymusikal Spader madame) kunde man dock undra över om det var en menuett eller ett scherzo, och där haltade precisionen en aning. Sista satsen fick dock ett utmärkt mjukt flöde trots sitt (angivna) snabba tempo. En passande glad och vital final på en nog så krävande men mycket givande konsert.
Det här är en recension. Åsikterna i texten är skribentens egna.
|