En revolutionärs dagbok

Sentensen 'revolutionen äter sina egna barn', som myntades under det franska Skräckväldet på 1790-talet, har knappast förlorat sin relevans under de drygt tvåhundra år som gått sen dess.
Aleksandra Kollontaj var den enda av den ryska revolutionens veteraner som överlevde den stalinistiska terrorn på 1930-talet. Som så många andra av de nihilister, bombkastande anarkister och militanta bolsjeviker som verkade i Ryssland från 1870-talet till 1917 tillhörde Kollontaj en aristokratisk familj som räknades till samhällseliten. Hennes far, Michail Domontovitj, var en tsargeneral som bland annat ägde ett gods i Ukraina. Efter ett par år som ung socitetshustru i Sankt Petersburg övergav hon man och barn och lämnade Ryssland.

Under ungefär tjugo år, från 1890-talets mitt till 1917, levde Kollotaj ett fritt liv som skriftställare, ambulerande vänsterintellektuell och socialistisk agitator i ett flertal västeuropeiska länder.
1912 genomförde hon exempelvis en tvåveckors talarturné genom Sverige. Efter oktoberrevolutionen blev hon folkkommissarie för sociala frågor men tvingades avgå 1918 sedan hon kritiserat Lenins beslut att underteckna Brest-Litovskfreden med Tyskland. Sin diplomatiska karriär inledde Kollontaj 1923 när hon, som världens första kvinnliga ambassadör, utsågs till sovjetisk beskicknings chef i Oslo.
Från 1930 till 1945 var hon Sovjetunionens sändebud i Stockholm. Kollontajs skrifter, som bland annat behandlar kvinnlig frigörelse och det traditionella äktenskapets avskaffande, har gjort henne till en ikon bland radikala feminister sedan 70-talet.

I Norge började Kollontaj skriva dagbok. Den bevarade versionen av dessa dagböcker, som hon renskrev och redigerade tillsammans med en sekreterare under de första kallakrigsåren, publicerades av ett ryskt förlag 2001.
Häfte 7-15, som omfattar den svenska tiden från 1930 till den 13 mars 1940 när freden mellan Finland och Sovjetunionen slöts efter Vinterkriget, har nyligen kommit ut i svensk översättning.
Den diplomatiske dagboksförfattaren Kollontaj vägde förvisso varje ord på guldvåg. Inte med ett ord kritiserar hon Stalin som lät mörda så många av hennes gamla vänner och kolleger inom partiet på 30-talet. Man kan bara ana den gastkramande skräck som måste ha anfäktat henne, och alla andra utlandsplacerade sovjetfunktionärer, när de kallades hem till Moskva för konsultationer.
I augusti 1942, när den 70-åriga Kollontaj drabbades av ett allvarligt slaganfall, stals hennes dagböcker av NKVD-residenten Boris Rybkin och skickades till Lubjanka för analys.
Först 1946, sedan Kollontaj återvänt till Sovjet som pensionär och vädjat till Stalin personligen, fick hon tillbaka sitt material. Den sekreterare som 'hjälpte' Kollontaj att redigera dagböckerna under åren 1947-51 var naturligtvis också en NKVD-agent, konstaterar förordsförfattaren Wahlbäck.

Trots den källkritiska problematiken är dagboksanteckningarna intressanta. Från sin utkiksplats i Stockholm kan Kollontaj följa den politiska utvecklingen i Sverige och Europa. Hon kunde röra sig obehindrat i maktens korridorer. Hon umgicks med svenska sovjetvänner av skiftande slag och förhandlade med företagsledare och bankirer som gärna ville fördjupa kontakterna mellan Sverige och den pariastämplade sovjetstaten.
Det sista (femtonde) häftet handlar huvudsakligen om Vinterkriget och Kollontajs centrala roll, tillsammans med den svenske utrikesministern Christian Günther, som mellanhand vid de finsk-sovjetiska stilleståndsförhandlingar som fick en trevande start på nyåret 1940.

Demokrati och välfärd är självklarheter för de flesta svenskar i dag. Knappast någon kan ens föreställa sig den oro och de undergångsstämningar som gastkramade Europas befolkningar under det kaotiska 30-talet.
"Det rådde en okontrollerad skräck inför den ofrånkomliga katastrofen - som hos djuren inför en jordbävning". Så skrev Kollontaj i oktober 1938 sedan västmaktsledarna Chamberlain och Daladier kapitulerat i München och kastat den demokratiska småstaten Tjeckoslovakien i gapet på Hitler.
Kollontajs dagböcker kastar ljus över en formativ period i det svenska folkhemmets historia.

En revolutionärs dagbok

Aleksandra Kollontajs dagböcker från hennes tid som Sovjets sändebud i Stockholm kastar ljus över en formativ period i det svenska folkhemmets historia, skriver Carl Johan Gardell.