1978 kidnappades den legendariska sydkoreanska skådespelerskan Choi Eun-hee i Hongkong. Kort senare gick hennes make, regissören Shin Sang-ok, samma öde till mötes. Enleveringarna beordrades av Nordkoreas nuvarande ledare, Kim Jong Il, son till Kim Il Sung, ”Republikens evige president”. Slutligen gick paret med på den filmtokige Kim Jong Ils krav, tillika motiv, bakom bortförandena: att skapa regimvänlig spelfilm för att indoktrinera massorna.
Det äkta paret lyckas fly först åtta år senare.
Den förbluffande historien om de sjanghajade makarnas öde utgör fonden mot vilken Magnus Bärtås och Fredrik Ekmans stramt hållna gruppresa till Nordkorea utspelas. Sömlöst och med intressanta essäistiska inpass redogör Bärtås (konstnär, författare och professor på Konstfack) och Ekman (författare och musikdramatiker) för en nations osannolika kulturhistorik samtidigt som de levandegör den egna upplevelsen av ett Orwellskt samhälle.
Det är ett samhälle som enligt författarna präglas av iscensättningar, koreografi och bländverk. Landets 25 miljoner invånare verkar leva i en parallell verklighet, hjärntvättade av en cynisk Kim Jong Il som tidigt förstod filmens illusoriska kraft, varför han behövde det erkänt skickliga filmmakarparet.
Invävda väl avvägda passager och vittnesbörder från diktaturens baksida gör att författarnas beskrivning av ett kulissliknande Pyongyang i september 2008 känns än kusligare; Kim Jong Il förvandlas i deras berättelse till en galen regissör som arbetar med hela Nordkorea som makaber skådeplats.
Problemet med gruppresor till Nordkorea är att man inte får chansen att fritt interagera med landets medborgare. Bärtås och Ekman är inga undantag, de letar således efter alternativa vägar. Genom att reflektera över konflikten mellan Nord- och Sydkorea, den hermafroditiska bilden av Kim Il Sung, den förvirrande statsideologin Juche, samhället som spektakel och en blodsmystik som genomsyrar hela halvön blir bilden av Nordkorea både djup och bred.
Anekdotiskt återgivna surrealistiska scener från gruppresan känns emellertid aningen tjatiga efterhand, även om det är både roligt och sorgligt att höra hur en guide nitiskt förklarar att bergstopparna på det heliga revolutionära berget Baekdu alltid är snötäckta, trots att Bärtås, Ekman och resten av sällskapet med blotta ögat kan se att det de facto inte alls förhåller sig så.
Mindre rolig är den nedlåtande tonen med vilken de gestaltar medresenärer och den tragikomiske guiden Mr Song. Man vill förmodligen lätta upp berättandet i det faktatyngda allvaret, kanske till och med skapa teatrala stereotyper som sammanfaller med det övergripande intrycket av landet, men olyckligtvis överdrivs det stundtals till den grad att det närmast liknar unken elitism.
Men om man bortser från tonala klavertramp är Alla monster måste dö en finfin reportagebok. Författarna är förträffliga observatörer med en stark estetisk sensibilitet och framgångsrikt kombinerar de små penseldrag med större för att beskriva en minst sagt svårbeskrivlig nations tillstånd och historia.