En renässanskvinna porträtterad
Leonie Friedas biografi över Katarina av Medici är i långa stycken imponerande om än något onyanserad, skriver Torgny Nevéus.
Det här är en recension. Åsikterna i texten är skribentens egna.
I de högre maktsfärerna har alltid börd och pengar attraherat varandra. Om en furste märkte att den statliga kassakistan började tömmas kunde han kanske låta sin son, även om inte äktenskapet blev ståndsmässigt, gifta sig med en förmögen kvinna.
Denna då i gengäld en högre status. Så skedde i Frankrike hösten 1533, när Frans I höll bröllop för sin son Henrik och Katarina av Medici. Brudens ätt, som härskade i Florens, var stormrik men föraktades lätt av de rangerade kungahusen. Det var ett tonårsäktenskap som ingicks; båda var födda 1519.
Oväntade händelser i Italien 1534 gjorde att ätten Medici inte kunde förse Katarina med den hemgift hon hade väntat sig och detta väckte naturligtvis ilska i det franska kungahuset. Värre var att hon inte födde sin man några barn, något som blev ännu mera irriterande när Henriks äldre bror hastigt avled 1537 och han därför steg i rangen till kronprins. Åren gick och först efter läkaringripande födde Katarina 1544 en son, som döptes till Frans efter farfar. Fram till 1556 fick makarna, som 1547 blivit kung och drottning, sammanlagt tio barn, av vilka sju uppnådde vuxen ålder.
Sommaren 1559 deltog Henrik II i ett tornerspel, avsett att högtidlighålla ett fredsslut. Han träffades i ögat av en träflisa från en lans och hans liv stod inte att rädda. Även om äktenskapet inte varit det bästa var Katarina otröstlig. Det skulle emellertid visa sig att hon just som änkedrottning kom att spela en betydelsefull roll.
Franska historiker har hårt kritiserat henne. Just dessa decennier skakade motsättningarna mellan katoliker och protestanter alla Europas länder. I Frankrike var kungaätten Valois katolsk men de protestantiska hugenotterna dominerade i delar av landet och hade företrädare inom betydelsefulla ätter. Situationen föranledde politiska tvister och grymma inbördeskrig, avbrutna av försök till försoning. I augusti 1572, då Henrik av Navarra (senare Henrik IV) skulle gifta sig i Paris och många hugenotter rest dit, blev de i tusental mördade av den katolska kungamaktens soldater. "Bartolomeinatten" var, har det sagts, den blodigaste massakern i landets historia före franska revolutionen.
Vilken roll har Katarina av Medici spelat för det "parisiska blodsbröllopet"? Formellt regerade hennes son Karl IX, men både samtid och eftervärld har menat att modern hade avgörandet. Författaren Leonie Frieda förnekar inte Katarinas ansvar. Men samtidigt understryker hon att änkedrottningen, som tydligen inte var särskilt religiöst engagerad men aldrig ifrågasatte den katolska tron, genom en oförtruten verksamhet länge hade strävat efter att hålla ihop landet.
Det skall inte förnekas att Frieda ger en mångfacetterad bild av Katarina och understrykas att hon i de flesta stycken är en god forskare, väl hemmastadd i arkiven och litteraturen. Svagheten hos henne är att hon, som så ofta sker, blivit förälskad i sin biograferade person. När hon i slutraderna kallar Katarina för en stor furste och en stor kvinna kan man inte hålla med oreserverat. En annan svaghet hos Frieda är hon mestadels skjuter åt sidan sociala strukturer, ekonomiska förhållanden och ideologier för sådant som mer roat henne.
Men är man ute efter historisk underhållning av hög klass då är detta den rätta boken. Den påminner både om De tre musketörerna och Greven av Monte Cristo. Katarinas barn var sannerligen en märklig syskonskara. Ofta var de djupt oense inbördes och man kan inte låta bli att tänka på vad Strindberg hade kunnat göra av detta stoff. Tre av sönerna blev kungar av Frankrike men endast en överlevde henne, Henrik III, för övrigt en kort tid också kung av Polen. Det kan tilläggas att han mördades några månader efter det att modern Katarina avlidit i början av 1589.Därmed var kungaätten Valois ute ur leken och med Henrik IV, kung av Frankrike och Navarra, skulle en ny era inledas, för Frankrike och
för Europa.
Leonie Frieda nämner att Katarina från sin innovativa fäderneätt Medici till Frankrike hade medfört tre ting som gjort intryck och därifrån spritt sig över kontinenten. Det var damsadeln och näsduken
samt gaffeln i dess egenskap av ätverktyg. Damsadeln är, skulle jag tro, ur bruk numera och näsdukar använder inte ungdomar längre. Men gaffeln nyttjar vi alla dagligen och när vi gör det kan vi kanske någon gång ägna en tanke åt Katarina av Medici.
Katarina av Medici
En biografi av Leonie Frieda
Prisma, översättn Birgitta Gahrton
En biografi av Leonie Frieda
Prisma, översättn Birgitta Gahrton