En renässans för allegorin

I den nyligen utkomna essäsamlingen Allegori, estetik, politik tycker sig redaktörerna skönja en renässans för allegorin, skriver Fabian Kastner. Och de ställer frågan: Vilket är nu egentligen förhållandet mellan tecknet och dess referent?Uppstod den moderna romanen i och med allegorins död? Jorge Luis Borges menade det. Allegori betyder bokstavligen att "tala annorlunda", medan vi som moderna människor alla har blivit nominalister, vana att nämna saker vid deras rätta namn. Fru Dygd och Fru Lusta göre sig icke längre besvär — våra tankar om rätt och fel utgår inte som i Stiernhielms dikt från några eviga, universella allmänbegrepp utan från de enskilda tingen; individen, situationen, historien.Dantes helveteBorges var varken den förste eller siste att dödförklara allegorin. Från att under medeltid och 1600-tal ha varit den litterära skapelsens krona har allegorin, som den hycklare den är (säger ett och menar ett annat), under de senaste två århundradena sakta men säkert förpassats till helvetets åttonde krets — samma helvete som Dante en gång använde allegorin för att frammana. En av dess ivrigaste och mest inflytelserika förföljare var Goethe, som talade sig varm för symbolen och höll fram allegorin som dess föga livsdugliga motsats. Dikten, det betecknande, skulle genom symbolen sömlöst uppgå i det som den betecknade, i stället för att som allegorin skapa en reva mellan ord och mening — ett märkligt förhållande som redan Quintilanus uppmärksammade och grunnade över i sin bok om talekonsten från första århundradet e Kr.Goethes idealistiska syn på litteraturen som en organisk helhet förvaltades troget av nykritiken under större delen av 1900-talet, och har först under de senaste årtiondena kommit att ifrågasättas på bred front. Med språkorienterade litteraturteoretiker som Jacques Derrida och Paul de Man har revan med dess vidhängande representationsproblematik åter slitits upp: "vilket är nu egentligen förhållandet mellan kropp och själ? mellan bokstav och ande? mellan tecknet och dess referent?" frågar sig Ulf Olofsson och Per Anders Wiktorsson i förordet till den nyligen utgivna essäboken Allegori, estetik, politik.Det är i ljuset av denna återaktualiserade litteraturdebatt som de båda redaktörerna tycker sig skönja en rennässans för allegorin, såväl som skrivsätt som läsart betraktad. I samtida poesi har allegorins framställningsformer åter gjort entré — till exempel i Åsa Maria Krafts I ständig hög konversation mellan jungfrurs huvuden, det sker — och att i en roman smyga in en rebusartad diskussion kring konstnärskapets villkor har i det närmaste blivit kutym. Avsiktlig eller ej, är man bara tillräckligt lyhörd kan man, enligt Magnus Ullén, rentav avlyssna en sådan metalitterär diskussion i Liza Marklunds Sprängaren.Rum för kritisk reflektionDet moderna eller "utvidgade" allegoribegrepp som författarna här använder skiljer sig alltså ganska mycket från den klassiska allegorin. Där ett skolboksexempel som Olof von Dalins Sagan om hästen (1740) i poetiska bilder framställer ett färdigt tänkande — vanligen för att föra fram ett politiskt oppositionellt budskap eller i moraliskt undervisande syfte — har dagens allegorier snarare kommit att bli ett rum för kritisk reflektion vid sidan av den egentliga berättelsen, där författaren utan att erbjuda några färdiga lösningar inbjuder läsaren att fundera över olika existentiella, sociala eller kunskapsteoretiska problem. I slutändan handlar det nästan alltid om litteraturens egna grundvalar, dess begränsningar och möjligheter.Nu handlar dock långt ifrån alla bidrag om rent litteraturfilosofiska frågor. Claes-Göran Holmberg skriver om allegorin som politiskt vapen i den offentliga debatten, Ulf Boëthius om barnlitteraturen som allegoriskt våld, Mats Malm om maktens misstänksamhet mot allegorin i ett historiskt perspektiv — och ger ett lustigt exempel på hur fel det kan bli när en författare försöker rätta sig efter statsmaktens krav. I ett av bokens intressantaste kapitel påvisar Anders Cullhed allegorins gränseri en läsning av Den gudomliga komedin. Att framställa helvetet allegoriskt gick bra, men när Dante närmar sig saligheten i paradiset når han en gräns för vad allegorin förmår utsäga. Ansikte mot ansikte med det gudomliga mysteriet har språket ingen möjlighet att göra begreppen rättvisa, och det allegoriska bygget rämnar. "Så högt bar icke mina egna vingar".Misogyn traditionCarin Franzén lyfter i en annan utmärkt essä fram en medeltida författare, Christine de Pizan, som motsatte sig den gängse uppfattningen att kvinnor var sämre läsare än män, oförmögna att förstå någon annan betydelse än den rent bokstavliga. Inom allegorins ramar gjorde hon upp med den misogyna traditionen och skapade därmed, antagligen för första gången i historien, en allegorisk plats för en kvinnlig erfarenhet; en plats som senare tiders feminister kunde dra politisk nytta av. Den engelska litteraturvetaren Sally Ledger skriver om en av dem, Olive Schreiner. Schreiner var en ikon för suffragetterna i det viktorianska England, och det är också hon som formulerar bokens enklaste principiella försvar för allegorin och rätten att "tala annorlunda", vare sig om kvinnors rättigheter eller om en metafysisk reva i varats väv: "Vissa som vill vara nedlåtande säger: 'Folk läser in mer i det ena eller andra geniala verket än vad som någonsin fanns skrivet i det', utan att förstå att det är den finaste komplimang man kan ge."