En portalgestalt för kvinnorörelsen
Bengt Forkmans biografi gör Lise Meitner rättvisa, både som engagerad forskare och medmänniska, skriver Gunnar Tibell.
Det här är en recension. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Lise Meitner föddes 1878 i Wien i en judisk familj; fadern var advokat. De åtta barnen fick alla en god utbildning vilket knappast var vanligt. Lise studerade fysik och matematik vid universitetet och avlade doktorsexamen 1906. En av hennes lärare under studietiden var den mycket skarpsinnige och pedagogiskt skicklige Ludwig Boltzmann. Redan under 1900-talets tidiga år träffade hon också Max Planck, en av pionjärerna inom kvantfysiken, Nobelpristagare 1918. Han lyckades mycket snart locka Lise Meitner att fortsätta sin verksamhet i Berlin. Där träffade hon redan 1907 Otto Hahn, som hon sedan samarbetade med ända fram till sin flykt från Nazityskland i juli 1938.
Samarbetet mellan fysikern Lise Meitner och hennes närmaste medarbetare kemisten Otto Hahn var mycket framgångsrikt och präglat av ömsesidig respekt för den andres kunnande. Deras gränsöverskridande forskning resulterade i mycket intressanta och samtidigt ödesdigra resultat, genom upptäckten av kärnklyvningen och de enorma energimängder som frigörs i denna process. Den experimentellt sett centrala upptäckten gjordes kort tid efter Meitners landsflykt och publicerades i januari 1939. Lise Meitner som trots kriget hade täta brevkontakter med Hahn fick kännedom om resultaten av experimenten redan före publiceringen. Strax före årsskiftet 1938/39 lyckades Meitner tillsammans med sin systerson Otto Frisch förklara processen, som de gav namnet fission. Påhejade av ingen mindre än Niels Bohr publicerade de resultatet av sina beräkningar och deras artikel kom i tryck under februari 1939.
Även om det naturligtvis är Lise Meitners liv och verksamhet som står i fokus, ger författaren många intressanta utblickar åt olika håll, ibland i form av minibiografier av samtida forskare. Ett exempel är omnämnandet av Werner Heisenbergs besök hos Niels Bohr under hösten 1941, det besök som utgör grundvalen för Michael Frayns mycket framgångsrika drama Copenhagen. Just detta möte borde dock författaren ha dokumenterat mera ingående. Han ger i sin bok endast Niels Bohrs version av vad samtalet mellan honom och Heisenberg handlade om, inte vad Heisenberg tyckte sig minnas.
En speciell källa som författaren använt är Operation Epsilon, bandutskrifter från Farm Hall i England där Meitners medarbetare Otto Hahn som en av tio tyska forskare satt internerad under andra halvåret 1945. I Operation Epsilon beskriver kemisten Hahn fysikern Lise Meitner som "en av sina assistenter". Just detta citat har författaren inte uppmärksammat. Uppenbart var hon honom dock jämbördig som forskare och de kompletterade varandra oerhört väl. Hahns kommentar stämmer emellertid med åsikterna hos vissa av nobelkommittéernas ledamöter när Meitners kandidatur började diskuteras på allvar. Inblandade här var speciellt fysikern Manne Siegbahn och kemisten The Svedberg - ingen av dessa tyckte enligt de slutliga dokumenten att Meitner förtjänade ett Nobelpris. Däremot fick Hahn 1944 års kemipris, som dock kungjordes först under hösten 1945. Då satt Hahn internerad på Farm Hall i England och han fick inte hämta sitt pris förrän 1946.
Lise Meitners tid i Sverige blev lång; inte förrän 1960 flyttade hon till Cambridge, där hennes systerson Otto Frisch bodde med sin familj. Hennes möjligheter till forskning var mycket begränsade under vistelsen i Stockholm, och skälen härtill diskuteras ingående av Forkman. Under vissa tider, speciellt efter krigsslutet, var hon dock mycket efterfrågad, inte minst i USA, som källa till berättelsen om de upptäckter som gjorts i Berlin. Ett skäl till att hon hamnade i fokus i det sammanhanget var naturligtvis att hennes medarbetare Otto Hahn och Fritz Strassmann inte var tillgängliga för intervjuer om detta förrän senare. Både denna omständighet och Hahns njugghet när det gällde att erkänna Meitners insatser blev en svår belastning för vänskapen mellan de två forskarna. Emellertid tycks förhållandet dem emellan ha normaliserats med åren. I Tyskland hedrades de genom att ett nyupprättat institut för kärnfysikalisk forskning i Berlin fick namnet Hahn-Meitner-Institut. Det invigdes i deras närvaro av Willy Brandt år 1959.
Trots det begränsade formatet har Bengt Forkman lyckats mycket väl i sin ambition att göra Lise Meitner rättvisa som engagerad forskare och medmänniska. Han har grundligt studerat många tillgängliga källor och även beaktat mindre välkända drag hos huvudpersonen. Mot slutet av boken får vi stifta bekantskap med hennes ambitioner som "fredssträvare och feminist" - hon beskrivs "som en portalgestalt inom den internationella kvinnorörelsen".
Tyvärr har det slarvats med språkbehandling och korrekturläsning. Det förekommer också felaktigheter både i stavning och direkta citat. Men Forkmans bok fyller en lucka, och utgivningen borde leda till att flera kan få veta mera om Lise Meitner och hennes dramatiska livsöde. Dessutom kan man här och var inhämta kärnfysikaliska kunskaper, förmedlade på ett pedagogiskt och lättfattligt sätt.
Lise Meitner - En levnadsteckning
Bengt Forkman
(Gidlunds)
Bengt Forkman
(Gidlunds)