Inte ens ett år var han partiledare, Håkan Juholt, och det är ett rekord i svensk politik. Vad var det egentligen som hände med det socialdemokratiska partiet? Först tvingade man Mona Sahlin att avgå, sedan valde man Håkan Juholt till partiledare och sedan fick han snabbt avgå. Händelserna tyder på svåra interna problem.
Tommy Möller är professor i statskunskap och Margit Silberstein är politisk kommentator på Aktuellt. Tillsammans har de skrivit en bok, En marsch mot avgrunden, om de dramatiska händelser som ledde till valet av Håkan Juholt och hans avgång.
Boken innehåller inte precis några häpnadsväckande nyheter för den som följt förloppet i massmedierna. Men den gör en bra genomgång av händelserna. Det tycker däremot inte Pär Nuder, som skrivit två rosenrasande artiklar om boken i Dagens Nyheter. Författarna beskylls för lögner och obegripliga missförstånd, låg nivå på journalistiken och ovetenskaplig forskning. Att döma av hans artiklar handlar boken huvudsakligen om honom. Så är det inte.
Avsnitten om Pär Nuder är korta. Författarna utpekar visserligen Pär Nuder som stöttepelare åt Håkan Juholt, men där har de stöd av Juholt själv, som i en intervju säger: "Pär har betytt trygghet. Verkligen. Han var aldrig längre bort än ett telefonsamtal." Däremot har författarna uppenbarligen, och obegripligt nog, missförstått ett uttalande av Nuder, men det spelar ingen avgörande roll i boken. Pär Nuders utbrott i DN framstår som helt omotiverade. Den enda förklaringen man kan föreställa sig är att han inte på något sätt vill förknippas med Håkan Juholts misslyckanden.
Att Håkan Juholt tvingades avgå överraskade ingen. Han hade vid det laget begått så många misstag, ljugit och gjort bort sig så totalt, att han absolut inte kunde kvarstå som partiledare. Den intressanta frågan, som väl inte riktigt blir klargjord i boken, är hur kan kunde bli vald.
Det enkla svaret är den inkompetenta valberedningen, ledd av Berit Andnor. Man hade bestämt sig för att man ville ha Pär Nuder till partiledare. Att Nuder sa nej innebar bara att man fortsatte att försöka övertala honom, dock utan framgång. Så tvingades man snabbt hitta någon annan. Traditionalisterna i partiet hade blivit överkörda både när Göran Persson och när Mona Sahlin valdes. Nu ansåg traditionalisterna att det var deras tur, men de hade ingen självklar kandidat. Med knapp marginal fastnade man hastigt för Håkan Juholt. Och kongressen röstade snällt ja. Hela förloppet verkar osannolikt amatörmässigt.
En marsch mot avgrunden är en lättläst beskrivning av vad som hände med försök till analys av ett händelseförlopp som förvandlades till en fullständig partipolitisk katastrof.