Neda Agha-Soltan var på väg från en hemlig sånglektion (i Iran är det förbjudet för kvinnor att sjunga offentligt) till ett protestmöte med oppositionen i Teheran när hon sköts i bröstet av en prickskytt. Bilden av den unga kvinnan som blödde till döds på gatan lades genast ut på Internet och Neda Agha-Soltan blev en symbol för ”den gröna revolutionen”; proteströrelsen mot Ahmadinejads påstådda valfusk i presidentvalet 2009.
Det är med hennes bild på näthinnan som jag läser Shahrnush Parsipurs roman, Kvinnor utan män, som under våren gått upp som film i Sverige. Den skrevs 1974, men publicerades inte förrän 1989, då den förbjöds av regimen i Iran. Parsipur har vid flera tillfällen suttit fängslad, och bor i dag i USA där hon fortsatt att skriva romaner och noveller.
Det är inte svårt att förstå varför en auktoritär och paranoid regim skulle uppleva Kvinnor utan män som obekväm, för den bild hon tecknar av det iranska samhället är inte särskilt smickrande.
Boken utspelar sig under den USA-stödda statskuppen 1953 då Shahen återinsattes vid makten. Men det politiska tumultet bildar bara bakgrund till bokens egentliga ämne: den maktkamp som pågår i hemmen, mellan männen och kvinnorna.
I boken får vi möta en handfull kvinnor som var och en på sitt sätt försöker undkomma det patriarkala förtrycket. Där finns bland annat Munis, som dödas av sin bror sedan hon kränkt familjens heder. Hennes goda vän, Faizeh, tröstar honom med att hon skulle ha gjort detsamma om hon varit man och hjälper honom att begrava väninnans kropp i trädgården.
Men det är också hon som hjälper till att gräva fram Munis när hon efter en tid kvicknar till och tillsammans lämnar de båda kvinnorna Teheran för att se världen.
Den välbeställda Farrokhlaqa drömmer inte om avlägsna länder utan om en sammetsögd älskare som hon hade i ungdomen, men hennes tyranniske make för henne alltid tillbaka till verkligheten igen.
När han en dag råkar behandla henne med respekt och vänlighet blir Farrokhlaqa så paff att hon slår ihjäl honom.
Den nyblivna änkan packar sina väskor och lämnar också Teheran. Flyr gör också den prostituerade Zarin när hon inser att hon inte längre kan se mäns huvuden.
Deras vägar möts så småningom i en magisk trädgård. Dit släpps bara den snälle trädgårdsmästaren in, och kvinnorna kan äntligen bestämma över sig själva.
Kvinnor utan män är en riktig liten pärla till roman, full av magi, humor, poesi och indignation. Parsipur blandar skickligt saga, dikt, realism och samhällskritik, och hennes beskrivning av relationen mellan könen är tillräckligt allmängiltig för att ha relevans även för kvinnor i det jämställda Sverige.
Samtidigt är det förstås omöjligt att inte reflektera över kvinnornas situation i Iran och hur lite som tycks ha förändrats sedan sjuttiotalet. Eller hur mycket.
Neda Agha-Soltan och hennes systrar drog sig trots allt inte undan till någon magisk trädgård utan gick ut på gatorna med banderoller och krav på förändring.