Klassiker är ett ofta missbrukat ord. Ursprungligen avsåg det verk från den grekisk-romerska antiken, från och med renässansen talar man också om moderna klassiker och på tidningarnas kultursidor idag kan man se det använt om böcker som bara är några decennier gamla. Höjd över alla tvister om vilka som bör anses tillhöra den högsta klassen reser sig William Shakespeare, en av världslitteraturens högsta toppar.
Varje land med kulturell självaktning utanför den engelsktalande världen måste ha sin Shakespeareöversättning, gärna samtliga hans verk. För Sveriges del började det i det med att Erik Gustaf Geijer 1813 gav ut en, idag helt ospelbar, version av Macbeth. Genombrottet för vår del kom åren omkring 1850 då Karl August Hagberg översatte samtliga skådespel, och det med sådan framgång att hans tolkning i mer eller mindre bearbetad form är användbar än idag. Under 1900-talets lopp tillkom det flera nyöversättningar och nu 2016, jämnt 400 år efter Shakespeares död, har det just publicerats två bastanta volymer i nytolkning av Ulf Peter Hallberg.
Den första med titeln ”Komiska förväxlingar” innehåller de fyra komedierna ”Så tuktas en argbigga”, ”En midsommarnattsdröm”, ”Muntra fruarna i Windsor” samt den som lånat namn åt hela bokens titel. Den andra volymen, ”Det blodiga parlamentet”, har fått den inte helt korrekta underrubriken ”Fyra tragedier” fastän två av dem, ”Richard II” och ”Richard III”, hör till genren krönikespel. De andra två är riktiga tragedier: ”Hamlet” och ”Macbeth”. Om Hallbergs och Norstedts satsning inskränker sig till de två delar som nu föreligger ter det sig omotiverat att bereda de båda krönikespelen så stor plats på bekostnad av till exempel ”Romeo och Julia” och framför allt ”Kung Lear”, som bildar en av de absoluta höjdpunkterna i hela författarskapet.
På det hela taget flyter Hallbergs blankvers fint med en lätt modern touche som bör komma väl till pass i sceniska uppsättningar av pjäserna. Lite här och var händer det dock att Shakepeares vers inte förblir ”blank”, dvs. orimmad, utan knyter samman raderna parvis med ändrim. I dessa fall har Hallberg det lite svårare. Ett exempel: älvkungen Oberons tal till sin olydige tjänare Puck. i tredje akten av En midsommarnattsdröm, där Hallberg rimmar ”Lysander” med ”den andre är” – namnet måste då uttalas ”Lysandär”. Och i nästa rad ännu ett omöjligt rim på ”Lysandär”: ”galen märr.”
För att fortsätta med petig detaljkritik ska vi kasta en blick på den mest kända av alla Shakespearemonologer med inledningsraden: ”To be or not to be...”
Där ställs varje nyöversättare inför ett principiellt problem: hur förhålla sig till fraser i tidigare tolkningar som kommit att användas som fristående talesätt? Så till exempel ”’tis a consummation / devoutly to be wish’d” .Hagbergs översättning känner nog många till utan att säkert veta ursprunget: ”Det vore / en nåd att stilla bedja om.” Samma med frasen ”the native hue of resolution / is sicklied o’ r with the pale cast of tought” som hos Hagberg det blir: ”Så går beslutsamhetens friska hy / i eftertankens kranka blekhet över”. Hos Hallberg blir nyckeluttrycket till ”helt grå och sjuklig av all eftertanke.”
En gyllene medelväg går Britt G. Hallqvist i sin Hamletöversättning från år 1994. I stort har den en naturligt modern klang men behåller ordagrant de bevingade rader som Hagberg gjort till svenska talesätt.
Hallbergs översättarbragd – så måste man kalla det, diverse småfel till trots – inleds med raka motsatsen till poetiskt djupsinne. Komiska förväxlingar (”Comedy of Errors”) anses allmänt vara en av Shakespeares allra tidigaste verk, tillkommet ca 1590. Då hade han hunnit skaffa sig viss teatererfarenhet som medlem av ett i landsorten turnerade sällskap (tror man), men nu var det London som gällde och han blev den staden trogen sitt aktiva liv ut. Förväxlingskomedin bygger på en pjäs av den romerske författaren Plautus som Shakespeare enligt vad Hallberg gissar kommit i kontakt med redan i latinskolan hemma i Stratford.
Shakespeares tidiga komedier hämtar sin sceniska kraft ur två källor, som Hallberg hanterare med elegans: en mer eller mindre flugig intrig och en rapp dialog. I ”Så tuktas en argbigga” tillkommer en viss fördjupning av karaktärerna: den äkte mannen som förstår att hantera sin besvärliga hustru. Som sig bör avslutas sista aktens sista scen med en rimmad sammanfattning: ”Nu kan du gå, du tämjde biggan bra” – med svaret: ”Tänk att den maken är var hon vill ha”.
Det är ändå de senare mästerverken som väger tyngst. Bland dem ”Macbeth”, historien om den maktgalne skotske kungen som faller offer för sin i egen ambition. Så ska det vara i en äkta klassisk tragedi: en på många sätt storslagen personlighet som lider av ett fatalt karaktärsfel vilket leder till hans undergång. Det hör även till genren att den fallne hjälten på slutet blir klar över sin egen skuld. Men då är det försent att reparera skadan. Macbeths klarsyn på det egna ödet kommer fram i en storslagen monolog som sammanfattar inte bara hans egen utan hela världens dårskap. Här lyckas Hallberg alldeles lysande, och monologen någon ska här avslutningsvis återges både i original och i hans tolkning.
To-morrow, and to-morrow, and to-morrow,
Creeps in this petty pace from day to day
To the last syllable of recorded time,
And all our yesterdays have lighted fools
The way to dusty death. Out, out, brief candle!
Life’s but a walking shadow, a poor player
That struts and frets his hour upon the stage
And then is heard no more: it is a tale
Told by an idiot, full of sound and fury,
Signifying nothing.
I morgon och i morgon och i morgon
kryper i sakta mak från dag till dag
till sista stavelsen i tidens bok,
och varje gårdag har lyst dårar väg
till död och aska. Slockna, korta ljus!
Vårt liv är bara skuggan som passerar,
en stackars skådespelare som larmar
och kråmar sig en timmes tid på scenen,
sen hörs han aldrig mer; det är en saga
berättad av en dåre, ord och eld,
betyder ingenting.
Världen som en teaterscen och vi människor som skådespelarna är en återkommande metafor hos Shakespeare. Den kan förklaras utifrån ett helt liv i teaterns tjänst. Men man anar även annan, moralisk dimension som kommer till uttryck i epilogen till Shakespeares sista drama ”Stormen”. Trollkarlen/skådespelaren Prospero avsäger sig där sin konst och vädjar till publiken att bli befriad. Från vad, undrar man. Troligen från konsten som illusion och flykt undan ansvar.