För några år sedan orsakade Frankrikes dåvarande president Nicolas Sarkozy upprördhet i litteraturleden. Han avfärdade Madame de la Fayettes på sin tid banbrytande roman Prinsessan de Clèves från 1678 som olämpligt undervisningsmaterial i skolorna och ”känslosvammel”.
Och inte nog med det: han såg också elevers läsning av romaner som Madame de la Fayettes och andra ”onödiga” skolämnen som en konkret orsak till att händelser som Parisupploppen äger rum. Som ett av många svar på detta delades knappar med texten ”Jag läser Prinsessan de Clèves” ut till besökarna på bokmässan i Paris ett par år senare.
Ett annat svar, både på Sarkozys utspel och på Madame de la Fayettes klassiska roman, kan Marie Darrieussecqs Flickan i Clèves sägas vara. Darrieussecq kliver rakt in i det getingbo av förvirrat sökande och tilltrasslade känslor som så ofta avfärdats som just känslosvammel: en ung flickas sexuella uppvaknande och besvärliga relationer. Hon skriver en roman som inte för en sekund släpper lojaliteten med den unga Solanges perspektiv på och orientering i världen.
Flickan i Clèves – med sina sökande på gränsen till destruktiva tonårstjejer och deras instabila familjeförhållanden i en typisk händelselös fransk småstad i kvalmig sommartid – för tankarna till Silvia Avallones succédebut Stål.
Men där Avallones flickor ändå hade genuint starka vänskapsband till varandra att hämta kraft och skydd ur, känns Solange som en i grunden ensam flicka. Allt är liksom instabilt och skevt, lojaliteterna i hennes liv växlar i samma takt som hon byter 501:or och minikjolar. Och där Avallone skrev en saklig och rättfram prosa, är Darrieussecq mer prosalyrisk och undanglidande. Flickan i Clèves är inte en sammanhållen berättelse från A till Ö, utan snarare ett slags fragmentarisk biografi över en flicka, där sexualiteten är det bärande temat.
Gemensamt för Darrieussecqs och Avallones romaner är dock det slutna universum som dessa flickor lever i, som tycks helt avskilt och på miltals avstånd från de vuxna i deras närhet. Trots att de lever tillsammans, bor under samma tak och äter gemensamma måltider.
Romaner som dessa – ytterligare ett exempel är Simona Vincis brutalt otäcka debutroman Om barnen vet man ingenting (1997) – visar med all (icke-)önskvärd tydlighet hur barnen, ungdomarna, har en reell möjlighet att dölja precis vad som helst inför de vuxnas halvt bortvända blickar. Det är ingen lättsmält läsning för ängsliga föräldrar till döttrar, för att komma med årets understatement.
Men Flickan i Clèves är inte enbart en berättelse om unga flickors utsatthet i en brutal, sexualiserad, patriarkal värld. Den är också något annat, den är berättelsen om hur en flicka självständigt och högst målmedvetet upptäcker sin sexualitet. Nej, inte bara upptäcker – hon omfamnar den, handlar utifrån den, gör allt hon förmår för att få utforska och leva ut den. Marie Darrieussecqs roman präglas av en dubbelhet som jag, om det inte kändes så mycket som genusgrundkursens klyscha nummer ett, skulle vilja kalla en pendlingsrörelse mellan att vara subjekt och objekt.
Solange gör det där som pojkar och unga män betydligt mer obekymrat alltid har kunnat göra – hon bejakar sin kåthet. Fullt ut.
I detta ligger ett stort mått av befrielse, Darrieussecq skapar en romangestalt som tar sig rätten att agera på domäner helt omedveten om att de inte tillhör henne. Och förmodligen är det det där aningslösa som gör att Solange i slutändan ändå inte blir den där frigjorda och autonoma feministhjälten, som man kanske förväntar sig att tjejer i romaner som med stor aptit förser sig av det de behagar, ska bli.
Samhället står i vägen. Världen ser inte sådan ut att Solange kan härja i den efter eget huvud; killarna är as som snackar filosofi i ena stunden och trycker ner hennes huvud i madrassen för en påtvingad avsugning i nästa.
Den vuxna man som under hela hennes uppväxt fungerat som hennes informella barnflicka, tar inget som helst vuxet och moraliskt ansvar när Solange bestämmer sig för att pröva sin sexualitet med honom. Solange är gränslös, och där finns ingen som tar på sig ansvaret för att hjälpa henne att sätta gränserna.
Det är förbannat sorgligt, och olustigt. Det går inte att skaka av sig Marie Darrieussecqs roman, och det är bra. Vi ska inte kunna det. Flickan i Clèves är precis den sortens ”känslosvammel” som unga människor och de vuxna i deras närhet bör läsa, om och om igen.
Redan i mellanstadiet blir Solange varse om hur världen är beskaffad: ”Hon förstår ordet, hon förstår det definitivt, för all framtid. Det finns ett före och ett efter förståelsen av ordet hora. Inuti en ung flicka finns en hora.”