Försvinnanden är inne som litterärt motiv. I Jonas Bruns Skuggland blir försvinnandemotivet högspänning och i den nyss av mig recenserade Harriet av Marie Peterson (UNT 15/5) skapar det en mer subtil känsla av oro. I båda fallen handlar det dock lika mycket om det förflutnas plats i nuet som om existentiella kriser hos dem som är kvar. Så även i koreanska Kyung-Sook Shins internationellt uppmärksammade Ta hand om min mor.
Berättelsen om en sjuttiotvåårig kvinna som försvinner på tunnelbanestationen Seoul central och om hennes anhörigas försök att hantera saknaden och sorgen har i hemlandet Sydkorea hittills sålt i nära två miljoner exemplar. Som den första av Kyung-Sook Shins romaner har den översatts till engelska och i år belönades den med Man Asian Literary Prize, vilket gör henne till både den första kvinnan och den första koreanska författaren som har fått utmärkelsen.
Berättelsen om den gamla Park So-nyos liv tar avstamp i hennes spårlösa försvinnande. Hennes hand dras ur makens vid påstigning på ett tunnelbanetåg (men åh, senare inser han att hon hela livet andfådd fått trippa några steg bakom honom), och i samma stund är hon borta. Först nu tycks de anhöriga som länge tagit hennes omsorger för givna börja se henne som den gränslöst tålmodiga och självuppoffrande mor hon var. Hennes äldste och mest älskade son Hyong-chol, välbeställd fastighetsmäklare, och hans yngre syster Chi-hon, framgångsrik författare, delar ut flygblad och besöker alla platser där hon ska ha synts till. Enligt vittnen tycks signalementet stämma, sånär som på färgen på plastsandalerna. Men kan den tysta och förvirrade kvinna man har sett irra runt i solkiga kläder och med ett varigt sår i foten verkligen ha varit deras egen mamma?
Barnens minnen av moderns omsorg blandas med skuldkänslor. Så också för Park So-nyos make som återvänder till det tomma huset. Det förgångna börjar plötsligt handla om viktiga tidpunkter. När gick det upp för Chi-hon att mor var analfabet? Varför hälsade hon själv så sällan på i föräldrahemmet, så upptagen som hon var av sin egen karriär? Och när hade Hyong-chol glömt sin dröm om att ge mor en bättre ålderdom?
Vad visste de om orsakerna till hennes starka huvudvärk och varför ville de inte se hennes snabbt tilltagande glömska? Också fadern inser att han hade varit en hård och likgiltig make. Han minns årtionden av hustruns slitsamma och ensamma arbete på fälten och i hushållet, liksom hennes tilltagande minnesstörningar. Bestört får han veta att människor som han aldrig ens har hört talas om hade en personlig relation till hans hustru och att hon brukade ta sig an utsatta barn.
Dotterns, sonens respektive faderns bilder av modern ägnas var sitt kapitel i romanen. Berättarperspektivet växlar från andra till tredje person och med det synvinklarna. Skildringen av romangestalternas sätt att hantera traumat är både gripande och trovärdig, även om faderns berättelse någonstans på vägen börjar kännas både alltför utdragen och förutsägbar. Utan att avslöja för mycket kan det nämnas att den fjärde berättarrösten faktiskt tillhör den försvunna modern och att vi får betrakta hennes döttrar med hennes blick...
Visst kan Ta hand om min mor i första hand läsas som ett känsloladdat familjedrama, en tolkning som exempelvis New York Times Janet Maslin valde att stanna vid i sin recension. Men det är ju också en roman om det svåra i att acceptera skörhet och förändringar hos dem vi älskar mest. Det finns en del kristna referenser i romanen: familjens katolska tro antyds på flera ställen och Chi-hon reser för att be i Santiago de Compostela. Shins sätt att skriva om åldrande, sorg och förlust är samtidigt ett bra exempel på att andlighet inte är synonymt med gudstro.
Det är även en berättelse om Sydkorea förr och nu. Historien om Park So-nyo är starkt förankrad i det agrarsamhälle där kvinnornas underordning togs för givet och deras livsval var så gott som förutbestämda.
Hennes barn tar däremot den högteknologiska och urbaniserade världen liksom kvinnors yrkesarbete för givna. De försvagade familjebanden handlar därför lika mycket om konflikten mellan den traditionella livsstilen och den moderna, eftersom landsbygden och storstaden finns sida vid sida.
I beskrivningarna av moderns ständiga matlagningssysslor tränger naturen in i berättelsen; spannmål, grönsaker och frukt, sjögräs, fisk och skaldjur. Allt växer och torkar och fermenterar och jäser för att bli till en mängd för mig exotiska maträtter. (Hur smakar till exempel fermenterade ansjovis?) I scenen med en levande bläckfisk på köksbänken ser jag plötsligt framför mig Cosima von Bonins smått otäcka bläckfiskskulptur Seasons in the Abyss (aktuell i Stockholm Konsthalls Magasin 3), och jag minns japanska Tabaimos animationer med de otäckt slingrande bläckfiskarna som steg för steg snärjer in ett helt hus. I Molle Kanmert Sjölanders översättning är Shins bildspråk vackert.
I sökandet efter den försvunna har tvisten om färgen på hennes sandaler en symbolisk betydelse. Den blir till själva kärnfrågan: kan det vara så att vi ibland inte ens ser dem vi älskar?