”Mer antagonism! Mer hatspråk! Mer motsättningar! Mer oförsonlighet! Mer död!” Det finns ingen mindre inställsam författare än Johan Jönson. Klasshatet är hans varumärke. Många ondgjorde sig över hans retorik vid en uppläsning på Dramaten för nåt år sedan. Lika uppseendeväckande var de applåder som då mötte honom från en kulturell medelklass. Johan Jönson tillhör det estetiska avantgarde som bör applåderas – vad det än gör.
Överrika möjligheter ges nu att försöka förstå det gåtfulla fenomenet Johan Jönson. Hans nya bok ”mot. vidare. mot” omfattar 1532 sidor och är alltså omöjlig att läsa - den slukar all tid omkring sig. Som om inte detta vore nog kommer snart ”Virus” (OEI), en kortare text med ett införstått och mycket teoretiskt efterord av ett par närstående kritiker. Jönson torde skriva två tre sidor poesi om dagen, utkast och redigering oräknat. Sådant brukar kallas grafomani.
Genom ”mot. vidare. mot.” löper många textspår med tyopgrafiska markörer, variationer på ett enkelt och lättläst typsnitt. Jag har försökt följa några av dem. Prosan består av självbiografiska och aforistiska notiser. Här finns inre dialoger och mer traditionellt uppställd poesi. Texträckorna är uppstyckade och blandade med varandra. Intrycket blir trots detta inte rytm utan oändlig monotoni, som i en slumptalstabell. Diktjagets tröstlösa vardag som diversearbetare motsvaras av formen, ”ett montageskiktat nu”.
Kroppsarbetet tycks stämma ganska väl med författarens rykte som ”vänster”. Men jag uppfattar hans retorik som i grunden antipolitisk. Den har inget med arbetarrörelse att göra. Snarare är den kulturell och filosofisk, ett slags anarkism eller autonom radikalitet. Till denna hållning hör en hel del filosofiska och estetiska övertygelser som knyter Jönson till det språkmaterialistiska avantgardet. Han är nominalist. Han saknar utopier. Hans värld strävar aldrig mot något. Existens är lika med död.
Till en sådan hållning brukar höra en principiell motvilja mot metaforer som visserligen aldrig kan upprätthållas i praktiken men som därför inte tappar sin glöd. Metaforer innebär underordning medan den språkmaterialistiska världen alltid utspelar sig i ”jämlikhet”, i ett värderingsfritt plan. Men precis som i slumptalstabellen uppträder hos Johan Jönson då och då snygga kombinationer, välformad dikt, perfekta bilder: ”vinteraspens svarta grenverk / som ett stelnat gripande / efter nytt fäste”. Det är sånt som trots allt kan motivera läsningen av denna omöjliga bok.