Hur mycket kan egentligen rymmas i en roman? Och hur mycket kan en text spreta och ändå få kallas just roman? Frågorna som dyker upp vid läsningen av
Andrzej Tichýs Kairos har inga enkla svar. På många sätt är det här nämligen en omöjlig bok, en som vill rymma själva nuets verklighet. En verklighet som tänker, förändras, glömmer.
Tichý, född 1978 i Prag och boende i Malmö, debuterade 2006 med hyllade Sex liter luft vilken två år senare följdes av den mäktiga romanen Fält. För ett halvår sedan kom på ett mindre förlag Omsorgen, en förtvivlad monolog kring det samtida förnekandet av människors beroende som fick recensenterna att känna sig utlämnade åt en bottenlös misströstan.
Den fjärde boken, Kairos, börjar med en strandlinje. Det är effektivt, filmiskt – papperets vithet är dimma och raden en horisont. Svartklädda gestalter kommer vandrande genom ett öde landskap, och en av dem berättar sorgset om ett liv som tycks äga rum efter allt. Ett centralt tema är relationen till de döda, till allt som hänt och varit. Det kommer till uttryck hos gasten Irmtraud, ett ”väsen som saknar förmågan att glömma” men som samtidigt är ”den mest levande med köttiga händer”. Tillbakablickandet märks också i de exploderande politisk-historiska monologer som avlöser dystopin. Än öppnar sig 60-talet som en kakofoni av åsikter. Än mellankrigstiden, där intellektuella drömmer onda sanndrömmar och Karin Boye är psykpatient.
Överallt är det demonstrationer och krig, diskussioner och brutalitet om vartannat. Under ytan lurar ständigt hotet om¨galenskap.Bokens titel syftar på krisögonblick, kritiska punkter mellan händelser, i motsats till den linjära tiden kronos. Meningarna är ofta oavslutade, tillhör ett medvetandeflöde med röst. Vem eller vad? Kanske kan det ses som en omkastning av uttrycket ”det allmänna i det enskilda”. I Kairos blir det privatpsykologiska och det kollektivhistoriska till en enda intensiv Zeitgeist, i ordets alla möjliga betydelser. Att kalla det för roman är genialiskt. Dels räddar idén om en linje de stunder då berättandet blir svårt att följa, men framför allt är det en otrolig seger att allt som är Kairos kan rymmas i den ramen. Andrzej Tichý har lyckats få det spridda och det sammanfattande, det glesa och det täta, att tillsammans bli något helt nytt.
Nämligen en värld som är som vår: ofärdig och komplex, där det inte är självklart vad som är rätt och där mönster kan ses men inte fixeras. Där allt ständigt förändrar och förändras av, kommenterar och kommenteras av, allt annat. Och endast på så vis hänger ihop. Som vandraren säger: ”Det är omöjligt att hålla reda på vem som säger vad till vem” […] Då och då möter jag någons blick och de ord som hör ihop med just detta ögonpar framträder som spillror, brottstycken/vågor av sorg och verksamhet”.