En ödmjuk nomads bekännelser

Sedan några år tillbaka har det blivit inne bland intellektuella att fläka ut sig, skriva privat och utlämnande. Ofta blir texten en del i odlandet av en konstnärsmyt (Lars Norén och Karl Ove Knausgård), andra gånger en personlig vendetta (Maja Lundgren och Carina Rydberg). Bekännelselitteraturen har en lång tradition, och det vore intressant att närmare undersöka hur dagens författare utvecklat genren. Varför är den så populär? Vilka är dess estetiska kvalitéer och, framför allt, hur skall den bedömas?

Huvudpersonen i Jan Henrik Swahns Mitt liv som roman är författaren själv. Det är i varje fall vad Swahn vill få oss att tro. Swahn blickar tillbaka på sitt liv, på de val han gjort, platser han bott och människor han älskat. Med facit i hand försöker han förstå varför det blev som det blev. Han vill uppenbara sambanden, bena ut de osynliga förbindelselänkarna mellan de upplevelser han erfarit.
Ömsom skrockande, ömsom dystert berättas om otaliga författarfester, ständiga lägenhetsbyten och erövringar. Det blir lite mycket, lite väl många turer Stockholm-Malmö-Köpenhamn-Paris. Detta är ju naturligtvis poängen. Kringflackandet är romanens modus. Förflyttningarna skall illustrera ett liv i rörelse – den moderna författarens nomadism! Swahns berättarjag lider av en näst intill faustisk oförmåga att sitta still. Rastlöshet är samtidigt hans främsta tillgång, det som gör honom till den han är. Vandrings- och förflyttningsmetaforerna går som en röd tråd genom boken; vissa gånger lyfter det texten, andra gånger känns de sökta, exempelvis då författaren talar om sig själv som en ringmärkt fågel (Swahn) som inte hittar hem. Mitt liv som roman också går i dialog med andra verk som tematiserar identitetslöshet och europeiskt kringvandrande, ett exempel är W. G. Sebalds Austerlitz. Swahn skriver så in sig i en rik tradition av europeisk reselitteratur.

Berättelsen om livet som vagabond är något så udda som en blandning av Muminpappans memoarer, Hamsuns Svält och, naturligtvis, Carina Rydbergs Den högsta kasten, dock utan det rydbergska hämndbegäret. För det finns en ödmjukhet i Swahns framställning och det är denna som är bokens behållning. Den anspråkslösa, litet humoristiska tonen välkomnar snarare än stöter bort. Inviger snarare än utestänger. På så sätt lyckas läsaren komma nära berättarjaget; att närheten sedan må vara illusorisk är en annan femma.
Men är då Swahns roman bara en i raden av bekännelseböcker som svämmat över oss den senaste tiden? Både ja och nej. Upptagenheten vid och rannsakandet av det egna jaget är något tröttsam, för vem bryr sig om en naken sanning i synnerhet då den presenteras som fiktion och dessutom inte är särskilt spektakulär? Det biografiska är knappast det mest intressanta, och att bara att stoppa in det i romanens form gör det inte automatiskt till stor litteratur.