Island 1972. Det stora och även världspolitiskt viktiga schackmötet mellan Sovjets Boris Spasskij och USA:s Bobby Fischer ska äga rum i Reykjavik. Världens ögon vilar på det lilla landet där alla polisiära resurser tas i anspråk. Då mördas en 17-årig pojke brutalt på en biograf.
Island 2008. Efter en köpfest utan like har finanskraschen knäckt landet som två år tidigare hade den högsta levnadsstandarden i världen. Två par i 30-årsåldern bilar genom det inre av Europas mest glesbefolkade nation och får motorstopp mitt i ödemarken.
Detta är grundintrigerna i två nya böcker av författare som helt klart är värdiga arvtagare till forntidens isländska sagoberättare. Arnaldur Indriðason kallas oblygt ”Nordens bästa deckarförfattare” på omslaget. Det kan diskuteras, det finns konkurrenter, men han är hur som helst en av de allra största. Denna gång får hans vanliga huvudfigur Erlendur Sveinsson vila och fokus ligger i stället på hans mentor Marion Briem och dennes historia.
Författaren skildrar människorna med osvikligt säker hand. Inspirationen har han själv sagt kommer från namn som Hitchcock och Sjöwall-Wahlöö, men här finns också drag av de isländska sagorna i all sin ödestyngda storslagenhet och karga utsatthet. Marion Briem är en person man direkt tar till sitt hjärta. Förutom en suverän personteckning och säker historisk känsla bjuder Indriðason även på spänning och inlevelse. Denna hans tolfte roman runt Erlendur Sveinsson ger fortsatt mersmak.
De isländska sagorna känns tydligt även i Steinar Bragis författande. Lägg till en dos av Edgar Allan Poes gotiska skräck och en nypa Stephen King. Hrafn, Vigdís, Anna och Egill har alla definierat sig i den ekonomiska bubbla som byggdes upp på Island under början av 2000-talet, då landet i ett slags kollektiv hybris trodde sig kapabla att bli något av penningens huvudstad. Nu är bakruset påtagligt och för att komma ifrån allting för en tid drar de iväg på en resa till det ödsliga inlandet. Efter att de kommit vilse och bilen havererat stöter de på ett märkligt gammalt par i vars hus de får tillfällig logi i fåfäng väntan på att hitta en väg tillbaka.
Där sker märkliga och skrämmande saker som ytterligare accelererar de spänningar som finns inom gruppen. Det som från början känns som en psykologisk thriller, välskriven, men ganska ordinär, krackelerar och blir alltmer mångtydig och fascinerande. Det blir både en allegorisk skildring av nationens nedgång och en psykologisk dissekering av människor i fritt fall. Steinar Bragi skildrar det med hjälp av en suggestiv prosa och drar obönhörligt in läsaren i dödsdansen.
Hans användande av det speciella isländska landskapet är superbt och bidrar mycket till det originella i hans romanbygge. Han visar sig igen som en av de nordiska författare man ska hålla ögonen på. Det märks på sina ställen i ”Höglandet” att han har ett förflutet som poet, även om det var romandebuten ”Kvinnor” han fick sitt genombrott med 2010 och en nominering till Nordiska rådets litteraturpris samma år. Det kan han gott få i år också.