Biskops-Arnö är en Mälarö i Övergrans socken sydväst om Uppsala. Sedan 1958 driver här Föreningen Norden en folkhögskola med kurser i bland annat skrivande, dramatik, dokumentärfilm, bildjournalistik och friskvård. Skolan har haft nationell betydelse genom att den fostrat många av landets nutida poeter och prosaister, men också regional, för att den ökat bildningsintresset i bygden. 1988 firade Biskops-Arnö 700 år. Nu har en påkostad minnesbok under redaktion av folkhögskolans tidigare rektor Birgitta Östlund kommit ut. Den är både ett monument över folkhögskolan och över platsens kultur- och naturhistoria.
Arnö ligger i gammal kulturbygd och har en lång och väldokumenterad historia. Vid 1200-talets slut förvärvades ön av kyrkan och blev ärkebiskopens egendom. Ett bevarat pergamentsbrev från Magnus Bosson skrivet med fjäderpenna och järngallusbläck (tillverkat av galläpplen från ek, järnvitriol och gummi arabicum) år 1288 är det äldsta dokument som styrker kyrkans position på platsen. Den siste ärkebiskop som innehade egendomen blev Jakob Ulfsson Örnefot, en av grundarna till Uppsala universitet 1477 och den som introducerade boktryckarkonsten i Sverige. Av den palatsliknande byggnad som disponerades av biskoparna återstår dock idag bara rester, bland annat den så kallade gotiska salen, enligt boken Arnös största sevärdhet.
Sedan biskoparna lämnat Arnö på 1500-talet blev platsen kronogods för Gustav Vasa, som använde biskopsbyggnaden som spannmålsmagasin. Det kan låta vanvördigt, men sannolikt räddade han därigenom byggnaden från förtidig undergång. Kronogodset användes sedan av andra regenter fram tills dess Gustav II Adolf år 1621 förlänade Arnö till riksrådet Filip von Scheidling, vilken i sin tur 1641 bytte bort sin förläning till fältherren och affärsmannen Jakob de la Gardie och Ebba Brahe. I samband med Karl XI:s reduktion drogs sedan Arnö-förläningen in och blev i stället bostad åt översten för Kungliga Livregementet till häst under 200 år fram till 1878. Därefter arrenderades Arnö ut till olika intressenter innan det till slut blev säte för folkhögskolan på 1950-talet.
Under de olika perioderna tillkom nya byggnader på platsen, samtidigt som de gamla byggdes om, byggdes till, revs eller fick förfalla. På 1600-talet byggde Johan III ut biskopens hus till ett palats, vilket förstördes på 1700-talet, då den nuvarande herrgården byggdes. I boken skildrar Erik B Lundberg och Lars Gezelius ingående platsens byggnadshistoria från medeltiden och fram till idag. Deras informativa artikel är illustrerad med såväl kartor som teckningar av planlösningar och arkitektoniska detaljer. Som ett slags komplement till artikeln finns också två inventarieförteckningar, en från biskoparnas tid 1444 och en från Ebba Brahes 1673. Där kan man på detaljplanet se vilka föremål som fanns i husen vid ett bestämt ögonblick. Exempelvis nämns från Ebba Brahes tid att i långkammaren fanns ”Een Fuhru Sengh medh tree Knappar, öffuerdragne med Påfogelfiedrar” liksom ”Een Nattstohl medh een koppar Kiettel uthj”.
Folkhögskolans tidigare rektor Birgitta Östlund och dess nuvarande, Ingegerd Lusensky, avslutar boken med en artikel om Biskops-Arnö idag. Där lyfter de fram skolans förste rektor Åke Leander och det pionjärarbete han utförde då skolan var ny och ekonomiproblemen stora. Han förverkligade i praxis folkhögskolans uppdrag att öppna alternativa vägar till yrkeslivet för dem som inte kunde få högre utbildning. Hans demokratiska ideal innebar även att du-reformen var genomförd på skolan redan under 1960-talet, något som hade betydelse för närheten mellan lärare och elever.
Östlund och Lusensky betonar också Biskops-Arnö som säte för författarträffar och litterära seminarier. En viktig galjonsfigur och inspiratör var exempelvis proletärförfattaren Jan Fridegård, som hade en nära relation till skolan. Hans bibliotek skänktes efter hans död till Biskops-Arnö av dottern Aase. Det finns i dag i medeltidshuset ovanför gotiska salen. Sist men inte minst lyfter Östlund och Lusensky fram några forna elever som idag är viktiga aktörer i film- och TV-branschen. Ett exempel är dokumentärfilmaren Erik Gandini vars mediekritiska film Videocracy visades på filmfestivalen i Venedig 2009. Det är ingen dålig reklam för folkhögskolan på Arnö.
Minnesboken Biskops-Arnö under 700 år är en läsvärd och intressant studie samtidigt som den är ett stycke viktig lokalhistoria. Det är dessutom en mycket vacker bok med fantastiskt fina fotografier.