Det är torsdag eftermiddag. Jag är i Stockholms tunnelbana. Säkerhetspolisen har utlyst ett terrorlarm. Medierna har släppt en suddig bild på en misstänkt terrorist och myndigheterna uppmanar oss att vara lugna men försiktiga. Tunnelbanevagnen är fullpackad. Jag ser omkring mig. Uppmaningen gör sig påmind. Lugn men försiktig. Vad innebär det? Är det att enligt rasbiologisk tradition ursprungsbestämma medresenärernas utseenden och utifrån det dra slutsatser om deras kynne? Är detta det nya Sverige?
En författare som har sagts skildra det nya Sverige är Augustprisvinnaren Jonas Hassen Khemiri. Redan före årets prisade roman gav flera av hans texter genklang i den svenska offentligheten, inte minst debutromanen ”Ett öga rött”. När romanen kom för tolv år sedan tolkades dess konstruerade språk felaktigt som en röst från förorten, men trots missuppfattningen har den banat väg för en mängd nya röster och på det sättet utvidgat det offentliga samtalet. Året efter att ”Ett öga rött” såg dagens ljus kom till exempel tidningen Gringo. Den försökte omformulera definitionen av svenskhet genom att skapa de rörliga begreppen svenne och blatte som båda skulle omfattas av svenskheten och ersätta de cementerande invandrare och svensk. Om Gringos försök blev lyckat går att diskutera, men det fick helt klart en plats i det offentliga rummet.
I sin andra roman, ”Montecore: en unik tiger”, ägnade sig Jonas Hassen Khemiri åt en ny språklig lek. Bland annat, ska jag säga, därför att denna bok handlar om mycket mer än det. Den behandlar det koloniala arvet, generationskonflikter, svek, svenskhet, falnande drömmar, fantasi, berättelsens och inte minst språkets betydelse i identitetsskapandet.
Romanen är skriven i du-form, med två olika röster, i syfte att skildra en tredje person. De två rösterna är författaren Jonas, som inte ska förväxlas med verklighetens Jonas, och Jonas fars äldsta vän Kadir. Personen vars livshistoria de tillsammans ska framställa är Jonas försvunne far Abbas. Kadirs och Jonas samarbete blir konfliktfyllt då de har olika minnen av Abbas och olika föreställningar om hans motiv. Medan Kadir minns Abbas som en storslagen man som knäcktes av ett land som inte accepterade honom tampas Jonas med tvetydiga känslor för en far som först älskade och sedan svek.
Jag minns att det ovanliga greppet att använda du-formen för att berätta i tredje person fick mig att sluka romanen när det begav sig och nu när jag läser om den insuper jag den med samma entusiasm. Det är inte bara berättartekniken som ännu en gång fängslar mig, också de ämnen som boken tar upp känns dagsfärska. Hur kommer det sig? Romanen kom för nästan tio år sedan, samtidigt som Alliansen vann sitt första val, före den globala finanskrisen, före den arabiska våren, före Syrienkriget. Mycket har hänt sedan ”Montecore”, så hur kan den fortfarande vara rykande aktuell?
Jonas Hassen Khemiri har vid något tillfälle sagt att språket i hans tidigare romaner är som en egen person, men jag skulle säga att en annan person som är minst lika framträdande i ”Montecore” är Sverige. Abbas relaterar till Sverige som till en partner, en våldsam sådan. Han kommer till Sverige med en dröm om att bli fotograf, men Sverige vill inte ha hans blick. I stället vill Sverige definiera honom. Han gör sitt bästa för att förstå och anpassa sig, men hur kan han blidka någon som aldrig blir nöjd? Vad han än gör fortsätter Sverige att misshandla. Han ändrar på sig, han slipar bort sitt karakteristiska sätt att prata, han till och med byter namn till Krister Holmström och börjar fota husdjur, men Sverige slår och slår. Kärleken är destruktiv och obesvarad och leder till att han blir alienerad, både från sina närmaste och sig själv. Till slut suddas han ut och försvinner.
Den destruktiva kärleken får mig att tänka på de senaste dagarnas händelser. En ung kille från Mosul kommer efter en lång resa till Sverige och verkar gilla det nya landet. En kort tid därefter fläker Sverige ut hans namn och bild och kallar honom terrorist. Precis som i ”Montecore” är Sveriges svar skoningslöst. Nästan tio år har gått sedan ”Montecore” kom och det känns som igår.