Vad är den första misstanken när en man anmäler sin fru försvunnen på deras femte bröllopsdag och bara några timmar efter att paret har hörts gräla våldsamt med varandra? Vart riktas blickarna när polisen några timmar senare hittar spår av blod i huset, maken saknar alibi för timmarna i fråga och spåren av det påstådda överfallet utifrån visar sig vara arrangerade? Gillian Flynns senaste thriller Gone Girl börjar som en klassisk mordgåta. Den trettiosjuåriga Amy Elliott Dunne försvinner ur sitt och maken Nicks hem i Carthage, Missouri. I Nick Dunnes version har deras äktenskap efter en kort tid av förälskelse förvandlats till ett pyrande slagfält. Den vackra Amy som han en gång föll för har visat sig vara den bestraffande typen och han själv har gradvis brutits ner av att ständigt försöka förstå sig på hennes inre och föregripa hennes vredesutbrott. Amys så kallade skattjakter på deras bröllopsdagar är för Nick det ultimata tecknet på att hon är både självbeskådande och bestraffande. Efter några välbeställda år i New York blir båda plötsligt arbetslösa. De flyttar tillbaka till hans alltmer avfolkade barndomsstad Carthage i Missouri där Nick och hans tvillingsyster Go öppnar en bar för Amys återstående tillgångar.
En helt annan bild ges i Amys dagbok som sträcker sig från januari 2005 och fram till hennes försvinnande sommaren 2012. Den vackra och från början förmögna Amy har under hela sin uppväxt stått modell för sina föräldrars storsäljande barnboksserie ”Underbara Amy”. Efter det goda livet och kärleksidyllen tillsammans med Nick i New York blir den påtvingade flytten till Carthage början på en ensam och hopplös tillvaro. Enligt henne är det Nick som genom åren har visat sig känslokall, lögnaktig och stundom även våldsam. Redan här finns dock en del ledtrådar till de kommande kapitlen. Amys enda arbete är att skriva populärpsykologiska tester för tidskrifter. Med sin totala brist på självkritik och sitt maniska sätt att dissekera andras tankar framstår hon själv som ett vandrande frågeformulär.
Hur ska vi då tolka Nicks märkliga beteende några timmar innan Amy anmäls saknad och hans kyliga reaktion efteråt? Har Amy bragts om livet eller blivit kidnappad, och om inte så varför talar så mycket emot Nick?
Med samma skicklighet som i förra årets succé Mörka platser blandar Flynn ständigt korten. För varje vändning tvingas vi att ompröva det vi redan trott oss veta. Berättelsen är fartfylld och detaljerad men här finns inte en mening för mycket; varje till synes oviktig detalj kommer under berättelsens gång att falla på plats som i ett jättelikt pussel. Det är en närmast perfekt historia om det närmast perfekta brottet, där Flynn på ett imponerande sätt gör något överraskande av ett stort antal beprövade berättargrepp ur thrillergenren.
Som en alltmer desperat man till en försvunnen hustru påminner Nick om Daniel Corbain i den franske dramatikern Robert Thomas berömda sextiotalspjäs Trap for a lonely man. Här ekar även andra klassiker om hustrumord såsom Raymond Chandlers Kvinnan i sjön eller Francis Durbridges Vem mördade Melissa? Samtidigt för Gone Girl tankarna till Basic instinct, även om Flynns genialiska sociopat får filmens Catherine Tramell att verka blek i jämförelse.
Att Gone Girl runt om i världen hunnit sälja i miljontals exemplar beror kanske inte bara på den svindlande intrigen. Den kritiska samtidsskildring som finns mellan raderna skapar en ännu mörkare stämning än själva mordgåtan. Flynn skriver om bristande social välfärd, om misogyna män och samhällets snedvridna kvinnosyn.
I hennes romanvärld går känslokyla, våld eller helt alldaglig egoism i arv från föräldrar till barn och människor styrs av mediedrev och massans röst. Där finns gott om ondska, mörka vatten och övergivna platser som ekar många av Joyce Carol Oates romaner. En obehaglig känsla av maktlöshet dröjer sig kvar långt efter att berättelsen nått sitt slut.