En myt från det förflutna

Det har gått 40 år sedan människan första gången färdades till en annan himlakropp. Närmare bestämt var det i slutet på revoltåret 1968 som USA inledde några års intensivt månfarande genom att sända Apollo 8 i kretsbana runt månen. Sommaren efter blev Neil Armstrong den första människan att beträda månens yta, med de berömda orden "ett litet steg för en människa, men ett stort steg för mänskligheten".
Bara tre år senare lades månprojektet ned, sedan amerikanska politiker dragit öronen åt sig inför de enorma kostnaderna. Med tiden riskerar det att bli något av en myt från det förflutna, och diverse konspirationsteorier gör gällande att månfärderna aldrig ägt rum. Den kritiska bild av USA som började växa fram i slutet på 1960-talet har sannolikt bidragit till detta.
Men nu kommer rymdfärdslitteraturen på bred front, med en flora av populärtekniska böcker, astronautbiografier och ögonvittnesskildringar, i takt med att amerikanska rymdflygstyrelsen NASA gjort stora delar av sitt arkivmaterial tillgängligt, inklusive råfilm och radiokommunikation från samtliga månfärder.

En god orientering i det amerikanska rymdprogrammets framväxt (samt i viss mån det ryska), faktaspäckad och med rikt bildmaterial, ger bokserien Pocket space guide. Volymerna Project Mercury, Project Gemini och Launch vehicles erbjuder intressanta inblickar i månprojektets förutsättningar och bakgrund, ändå tillbaka till Nazitysklands V2-raketer som konstruerades av raketpionjären Werner von Braun (i vilken utsträckning denne kände till arbetsvillkoren i Hitlers krigsindustri är en omtvistad fråga).
Vid krigsslutet överlämnade sig von Braun och hans team till de amerikanska trupperna. Deras kompetens blev avgörande för Apolloprojektet drygt två decennier senare, alltjämt med von Braun som chefskonstruktör.

En annan förutsättning för projektets genomförande var det kalla kriget. Sovjetunionen kom först med att skicka en satellit i omloppsbana runt jorden, och svarade för den första bemannade rymdfärden när Yuri Gagarin åkte ett varv runt jorden i april 1961.
De militära och strategiska värdena av rymdfärder ansågs mycket stora, och Sovjet hade till en början ett försprång med sina kraftfulla bärraketer som utvecklats i militärt syfte. Sporrad av Sovjets framgångar gav president John F Kennedy sitt berömda löfte om att USA före 1960-talets slut skulle landsätta en människa på månen.

Att USA skulle vinna rymdkapplöpningen var inte givet, då det arbetades frenetiskt även i Sovjet på att utveckla månfarkoster. Volymen Russian spacecraft i Pocket space guide-serien förklarar varför Sovjet drog det kortaste strået. I kommuniststaten splittrades den tekniska kompetensen i olika fraktioner som motarbetade varandra. Flera månraketer kom att utvecklas parallellt, med brister som inte kunde avhjälpas. Sovjets rymdprogram under andra hälften av 60-talet var en serie misslyckanden, explosioner på startplattan och människoliv som gick till spillo.
I USA konkurrerade försvarsmaktens grenar till en början om att sända upp rymdfarkoster, men redan 1958 bildades NASA för att samordna resurserna i en effektiv organisation. Att astronauterna var delaktiga i konstruktionen av farkosterna var en annan fördel. Därigenom blev de bättre rustade att hantera akuta tekniska problem.
I Pocket space guide skildras de första amerikanska rymdfärderna med den relativt primitiva Mercury-kapseln, en trång plåtburk där astronauten satt ihopvikt, samt med den efterföljande och nästan lika trånga Gemini-kapslen för två astronauter.

Månfarkosten Apollo och dess 115 meter höga Saturnus V-raket var något helt annat. I Launch vehicles finns ögonvittnesintryck av Saturnus V i startögonblicket, med krafter som vid en smärre atombomb, skakningar i marken, tryckvågor och ett öronbedövande dån.
Populärvetenskaplige skribenten Scott P Sullivan tar läsaren med på en ingående studie av Apollo-kapseln och månlandaren LM, i sina böcker Virtual Apollo respektive Virtual LM. Båda var handtillverkade och räknas till de mest spektakulära farkoster som någonsin byggts, den kompakta Apollo-kapseln med uppemot tre miljoner delar, och månlandaren så nedbantad i vikt att en astronaut skulle ha kunnat slå knytnäven genom det tunna metallhöljet.

Det var också här som utvecklingen av kompakt datorteknik tog fart på allvar. Likväl hade månlandarens dator, livsviktig för att kunna navigera och landa på månens yta, mindre kapacitet än kretskorten i dagens personbilar.
Nog finns det mycket att fascineras av när det gäller månfärderna. Ju större inblick man får i Apolloprojektet och dess förutsättningar, desto mer enastående ter sig bedriften. Och med hjälp av all dokumentation som nu grävs fram behöver ingen tvivla på att månlandningarna verkligen ägt rum.

En myt från det förflutna

Ulf Gustavsson imponeras av den nya rymdfärdslitteraturen som nu tycks komma på bred front.