I Maria Svelands debut och moderna klassiker ”Bitterfittan” (2007) åkte 30-åriga Sara till ”tönt-Teneriffa” för att tänka en vecka.
För att äga sin egen själ.
För att livet som småbarnsmamma hade inneburit alldeles för mycket utsatthet och ensamhet för henne. Och för att hetero-tvåsamheten inte alls inneburit jämlik kärlek som hon hade trott.
Från Teneriffa-resan där Erica Jong följde med i fickan tog Sara med oss in i småbarnslivet, kärleksrelationen och uppväxtåren, i täta scener där bokens stora fråga – hur kan kvinnor och män älska jämställt i en ojämställd värld? – gestaltades.
När vi återvänder till Sara i uppföljaren ”Bitterfittan 2” har nästan tio år gått. Sara är frånskild med tre barn.
Hennes kvinnofrihet måste ideligen försvaras eftersom den frånskilda hotar kärnfamiljens själva fundament: ”Men hur står du ut med att vara ifrån barnen varannan vecka?” utbrister en giftig redaktör.
Suck. Sara är ju lyckligt frånskild, hon har den bästa pappan till sina barn, ett stall av älskare och en familj av vänner.
Ändå gnager det i henne. Hon längtar efter kärlek, efter en man rättare sagt, och trots att hon är så kritisk till patriarkat, äktenskap och tvåsamhetsnorm så förråder liksom kroppen henne, det blir tungt i fittan och hon ser sina framtida barn ihop med Honom på en gång.
Ramberättelsen är att Sara har dragit till Capri på ett kulturarbetarstipendium, denna gång med Kerstin Thorvall på fickan. I utblickar tar hon med oss till livet som självständig trebarnsmamma på Södermalm där samtalet med vännerna är textens nav, och vännerna får lite instrumentellt representera intersektionell feminism: en är äldre, en är svart, några är lesbiska och de har olika klassbakgrunder.
Att vara med Sara när hon kastar sig mellan älskare och vänner är att vara med en mycket mer tvärsäker bitterfitta än sist – skitpatriarkatet är skitpatriarkatet – och romanmässigt tycker jag att det fungerar som bäst när Sara är tvetydig, när hon förkroppsligar den ambivalens som det heterosexuella begäret kan skapa hos en kvinna.
”En kvinna behöver en man lika mycket som en fisk behöver en cykel”, hette det på sjuttiotalet, men varför ägnar då den allra bittraste bitterfittan så mycket energi åt att älskas av en man?
Precis när jag som läsare börjar ropa efter Bechdeltestet så får en väninna agera glädjedödare genom att börja prata om Bechdeltestet.
Det är lite för garderat för en roman.
Där ”Bitterfittan” var en stilistisk fullträff saknar ”Bitterfittan 2” den laddning och koncentration som debuten hade. Men trots det gillar jag uppföljaren eftersom Sara får det skitiga och fula i ett feministiskt liv att lysa, och jag är väldigt förtjust i att hon ligger runt så mycket, inspirerad av idolen Kerstin Thorvall.
Även om sexet verkar vara rätt … tråkigt.