Den som befinner sig ombord på Uppsalapendeln utsätts emellanåt för den tvivelaktiga förmånen att få lyssna på andras mobilsamtal. Fragment av privat natur ekar genom kupén. Helst vill man stänga öronen. I den i dag utgivna samtalsboken med den dubbelbottnade titeln Avtalad tid löper dock ingen några motsvarande risker. Här handlar det om en komplett kommunikation med båda deltagarna närvarande. Det är författarna Aris Fioretos och Durs Grünbein som utbyter tankar. Man kommer att tänka på den litterära dialogform som Platon använde sig av. Skillnaden kunde vara, att bägge här uppträder i rollen som Sokrates.
Nivån är högsta tänkbara i detta intellektuella meningsutbyte. För stämtonen står ingen mindre än den franske filosofen Jacques Derrida. Såväl Fioretos som Grünbein befinner sig i en kontinental europeisk idétradition. Vad de åstadkommit är nedslag i vad som kunde kallas en aktuell samtidskänsla. Den ene är en av Tysklands mest uppburna poeter, den andre romanförfattare i frontlinjen i dagens svenska litteratur. De möts som jämspelta aktörer och tillhör samma cerebrala viktklass. Första gången i Berlin 1995 och innan de i maj 2011 skiljs åt, ombord på en Mälarbåt som just lagt ut från Drottningholm. Det är en fröjd att få ta del av deras eleganta, ofta spirituella konversation.
Boken är växelvis fylld med bildkapitel, utformade som vykort med vidhängande anteckningar. Och textavsnitt som vart och ett är uppbyggt kring ett centralt begrepp eller en symbol. I inledningskapitlet tjänar Kafkas berömda hund och dess sanningssökande ett sådant syfte.
För författare verksamma i ett litteraturklimat, där det mesta som följer gamla märken ifrågasätts; form, språk, ideologier, texterna som sådana och själva diktarrollen, är alla väderstreck intressanta. Självfallet får efterdyningarna till DDR, samhället som länge gick på tomgång och mynnade ut i ett fiasko, en given plats hos Grünbein.
Den svenskfödde grek-österrikaren Fioretos uppehåller sig vid drivkrafterna bakom sina egna böcker, deras tillkomst och försöken att skriva det oskrivbara.
I stället för den i väst hemmahörande ironin som stilgrepp och livshållning, förordas en sarkastisk estetik som svar på samtidens utmaningar, Alternativet vore annars total tystnad.
Det är så den här boken fungerar. Som en upptäcktsfärd där varje enskild bokstav visar sig vara värd att stanna till vid. Och där målet är att hitta en gemensam mental grammatik och urskilja böjningsmönster anpassade till vår tid. Det bästa kapitlet handlar om medierna och den kulturrevolution som ägt rum. Först i radions, sedan i televisionens och slutligen i Internets tidevarv. Påpekandet att tv-tornet i gamla Östberlin tillsammans med några murrester är de enda kvarvarande minnena från DDR stämmer till eftertanke, när en epok sammanfattas, som inleds med radion som propagandaverktyg för nazisterna och går fram till dagens event- och upplevelsekultur.
Där informationen blivit vara och det mesta som bjuds är underhållning. Mediet är inte längre budskapet, som hos McLuhan, utan ett sanitärt system för avsöndringar och allas exkrementer, sägs det lite tillspetsat. Inte oväntat byter grannarna bord, så fort de hör detta. Det senare är en av bokens många inströdda scenanvisningar, finurligt utplacerade som så mycket annat i dessa samtal med hög humorfaktor.
Vid ett annat tillfälle är platsen Ground Zero på Manhattan. Även här diskuteras konstens villkor i en epok, där den främsta konkurrenten är verkligheten. Ett ökenområde utanför Las Vegas föranleder tankar om tiden, orienteringslösheten, och tomheten i dagens värld. I detta sammanhang, liksom överallt annars, är referenserna till den klassiska bildningen många. Liksom till antikens Grekland och Gamla testamentets myter. Slutkapitlets resonemang om författaren som ensling med Strindbergs roman I havsbandet som utgångspunkt, vårt behov av illusioner och lämpliga ämnen för dagens romanlitteratur utgör en inspirerande avslutning. I en omtumlande och oavbrutet fascinerande dialogbok, som är ganska ensam i sitt slag i det nordliga skogslandet Sverige.
Tillsammans med denna intellektuella motståndsficka ger förlaget också ut en samlingsvolym med dikter från de senaste tio åren av Durs Grünbein. Den bär namnet Interiör med uggla och rymmer texter i original och i översättning. Anna Bengtsson har haft ett styvt jobb med denna tankelyrik. Med fördel läser man de bägge språkdräkterna i en följd. Som poet letar Grünbein efter spår från både livets in- och utsidor. Han söker fånga kulturens och historiens olika avtryck, där nutid och förflutet ofta förekommer i samma andetag.
Språkets gränser och friheten som finns bortom dem är ett återkommande tema. Diktsamlingen refererar till åtskilligt i dialogboken, som på så sätt också kan läsas som en introduktion till ett av dagens vitalaste europeiska författarskap.