En mörknande framtid

Framtidsvisioner är ett beprövat och slitstarkt instrument för samhällskritik. Den som följt Merete Mazzarellas kolumner i bl a denna tidning förvånas knappast av att hennes nya novellsamling, November, utspelas i en grådyster höst år 2012, där typiska tendenser i just vår egen tid skruvats upp ett par grader för att bli ännu tydligare. Det här är skönlitteratur som samtidigt fungerar som debattinlägg. Effektiviteten bygger på en skicklig balansgång mellan den psykologiska realismen i personteckningen och de fantasifulla men samtidigt målmedvetet inprickade små förskjutningarna i det samhälle som om bara åtta år skulle omge oss.Parodi på "livsstil"I fyra fristående noveller med några små förbindelselänkar emellan och ett gemensamt tema — vår fixering vid självförverkligande och våra växande kontaktsvårigheter — skildrar Mazzarella två manliga och två kvinnliga livsöden, alla uppenbarligen finlandssvenska men annars inte särskilt självbiografiska. Den som ytligt sett mest liknar författarinnan — som ju kombinerar litteraturprofessuren i Helsingfors med essäistik, romaner och noveller och dagspresskrönikor — är den parodiskt lättskrivande kolumnisten Candida.Hennes plattityder och ängsliga modemedvetenhet är en ganska underhållande och stilsäker karikatyr av vissa verkliga förebilder i de s k livsstilsmagasinen. Och medan den medelålders skribenten som individ återges med humor och förståelse trots alla flåsiga fraser om "negativa energier" och "livet är det som pågår nu", så kan man ana en allvarlig och berättigad indignation mot vissa allmänna tendenser i media.Visst har det blivit vanligare än förr att "goda råd" och grundläggande värderingar väljs efter vad man tror säljer bäst snarare än efter den egna mödosamt tillkämpade övertygelsen. Stora delar av kvälls-, vecko- och nischpressen öser dag efter dag ut marknadsanpassade "livsstilar" som egentligen borde sablas ner av dem som genomskådat förljugenheten, däribland ofta medias egna avsändare. Mazzarella drar i varje fall sitt strå till den stack av seriös popkulturkritik som verkligen behövs.Har receptenSom litteraturhistoriker kan Mazzarella förstås recepten på en god och fängslande berättelse, och hon tillämpar dem också förnuftigt och med stark inlevelse i praktiken. Små fina iakttagelser gör att science fiction-tråden aldrig kommer att dominera i de tre första novellerna, i stället ligger tonvikten på de tidlösa motiven kärleksbesvikelse och statusjakt. I historien om den tämligen knoddige affärsmannen som på planet över Atlanten utsätts för ännu en flygkapning tangerar Mazzarella visserligen en del gamla schabloner, men det görs även här med gott humör och pregnanta och träffande detaljer.@3a Text:Berättelsen om bankkvinnan som tack vare sitt ansikte på internetskärmarna erbjuds bli surrogatmamma antyder en annan av författarinnans pessimistiska föraningar: vi riskerar att få en mekanisk och alltför kyligt rationell hållning till själva reproduktionen. Åter­igen är det ambitionen att framstå som lycklig i andras ögon snarare än i den egna känslan, som framstår som vår tids sjuka.EutanasidebattDen sista novellen avviker genom att debattämnet — eutanasi — här blivit dominerande på bekostnad av själva fiktionen. Den flåsigt kommersielle läkaren ("thanatologen") som ger den livströtte läraren olika "dödsstilsalternativ" kan inte uppfattas som annat än en varning för liknande tendenser i vår egen tid, kanske inte själva dödshjälpsidén som sådan men i varje fall inställningen att ett liv med handikapp eller misslyckanden är värdelöst.I Mazzarellas tänkta Skandinavien om något decennium är vissa parker privatiserade, rökare får betala sin egen sjukvård, andlighet har avlöst pornografin som "innegrej" och våld har blivit vanligare bland kvinnor. Gemensamt för data-nörden, den modersbundne åld­rande läraren och ett par andra figurer är den både yttre och inre isoleringen, frånvaron av varm mänsklig kontakt. På bokens sista rader uttrycker en bifigur Mazzarellas sens moral genom att inför en vilt främmande person brista i gråt över en flygplanssprängning. Vi får inte bepansra oss mot alla mänskliga känslor, tycker hon; och det är en sympatisk och i många variationer gestaltad författarhållning.