En memoarbok i ordets bästa mening

Att minnesboken Såsom i en översättning fått just denna titel är ingen tillfällighet. Man tänker givetvis på Ingmar Bergmans film Såsom i en spegel. Med humor och distans — men paradoxalt ändå med närhet — nalkas också Käbi Laretei här för första gången i denna sin sjunde memoarbok sina år med Bergman.Boken tycks ha tre huvud­teman: Återseendet med hemlandet Estland, Musiken och Ingmar Bergman, inklusive livet på Fårö i den samling människor som (åtminstone sommartid) umgås med "Fårögubben".En liten komplikation i Lareteis berättande bör nämnas redan här: Läsaren kan ha svårt att orientera sig i tiden. Särskilt gäller detta de många vistelserna i Estland: skildrar hon 1988 eller något annat år? Även på andra håll saknas den stödkorsett som vettiga tidsangivelser utgör — medan andra avsnitt t o m blir övertydliga med dag, klockslag och minut noggrant noterade.Att hon däremot låter då och nu, Sverige och Estland, New York och Alperna växla — ibland blixtsnabbt — gör ingenting, tvärtom! Minnet förmedlar ju ofta skärvor, och att berättelsen kan läsas och upplevas såsom i ett kalejdoskop är här en styrka.Naiv charmDet finns också en naiv charm i Käbi Lareteis berättande, och en ömsinthet till de människor som stått henne nära. Det här är smittsamt, och det är exempelvis spännande att läsa om svalget i synen på skilsmässa på svenska — och på estniska. Där ska det vara "hat och hämnd", skriver Laretei, och hennes släktingar förundrades över (och skrämdes av) att hon tillbringade "så långa tider på Fårö", när Bergmans sista hust­ru Ingrid ännu levde. Att Ingrid och Ingmar Bergman då var lyckligt gifta sedan 24 år gjorde inte den estniska släkten lugnare: "Ja, ja, muttrar Leida, "konstigt är det i alla fall. Du vet, folk undrar." Varför då titeln Såsom i en översättning? Svaret ges sent i boken. Det är på Dämba på Fårö. Ingmar Bergman jobbar med tv-filmen Larmar och gör sig till. Lyssnar med Käbi Laretei på Schubertmusik — som blir ledmotiv. Hennes syster ringer från Schweiz. Systrarna talar kort på estniska — och Bergman förstår inte ett enda ord. Tycker att det känns konstigt. Käbi Laretei inser med ens:När han gått slog det mig att jag hade levt hela mitt liv med Ingmar som i en översättning. Det jag uttryckt var inte precis det jag menade, aldrig det jag verkligen menade. Jag levde i en översättning.Kanske gäller detta också hennes främlingskap både i Sverige och Estland, där hon föddes? Besök i hemlandet är alltså ett viktigt tema i boken. Författaren har upplevt hela skeendet, från Sovjetregim till ett fritt Estland. Den som besökte Tallinn under Sovjetblockets sista dagar, med nervösa och purunga men tungt beväpnade ryska soldater i hamnen, hysteriska passkontrollanter och en stigande vrede bland vanligt folk känner väl igen den stämning Laretei målar upp från sitt första besök.När boken är slut har hon återfunnit alla sina fem barndomshem, firats och hyllats och givit konserter.Ett långt pianistlivJust konserter och musik är givetvis mittaxeln i Lareteis liv. Genom musiken mötte hon ­dirigenten/pianisten Gunnar Stærn, sin andre man, och musiken spelade även en viktig roll i hennes liv med tredje maken, Ingmar Bergman. Och under ett långt pianistliv mötte hon många av "de stora elefanterna". En var världsstjärnan Edwin Fischer, pianisten som ledde mästarkurser bl a kring ­Beethovens sonater:"När ni kommer fram till reprisen är ni inte samma människa längre. Ett helt liv har förflutit. Ni har genomgått en förvandling." Han tillade torrt: "Förhoppningsvis!"Och nog kan musik snabbt binda ihop människor. Laretei berättar om när hon i Stockholm instuderade Chopins e-mollkonsert. Hon saknade både ackompanjatör och lokal. I konserthuset fick hon bådadera; Gunnar Stærn hjälpte henne inspirerat: "Efter andantet, romansen, satt vi tysta båda två. Gunnar sa: 'Ni spelar så jag får lust att kyssa er.' 'Gör det då!'"De fick en dotter, Linda. När Linda var tre år såg hennes föräldrar Bergmans Det sjunde inseglet. Käbi Laretei ville skriva till regissören och tacka. Så småningom blev det av, och brevutbytet "växte till en daglig förtrolighet":Till slut skrev vi två brev om dagen, och jag började förstå att något höll på att hända. Det skrämde mig.Starten på Lareteis och Bergman liv tillsammans skedde i förnedringens tecken. Inför rådhusrätten i Gävle skulle alla vända ut och in på sina liv, "det intima umgänget", allt! Men skilsmässopapperen kom, och Käbi Laretei och Ingmar Bergman fick få men goda år — och sonen Daniel. Många har en bild av Bergman som en dystergök, evigt grubblande. Laretei nyanserar bilden: "Det finns säkert människor som inte kan föreställa sig hur mycket man skrattar med Ingmar. Skrattet behövde jag ald­rig sakna, inte ens under de svåraste åren."Tecknen ger meningFör goda år följdes givetvis av svåra. Men när de numera möts på Fårö, vid musikstunder och filmvisningar, händer det att de talar om sina år tillsammans.Vi försöker vara självrannsakande och ärliga, lyssna, reda ut och förstå. Vi har ju också skrattet gemensamt, det stora läkande skrattet. De smärtsamma såren har bränts bort för länge sen. Har även ärren läkts? Kan vi påstå att vi verkligen helt förstår varandra?Nej, man kan nog aldrig helt förstå en annan människa. Men när en god berättare — som Käbi Laretei — generöst bjuder på förtroenden och ­inblickar är det som när man sätter släpljus på en runsten: plötsligt ger tecknen mening, man kan läsa vad där står. Hennes bok ger just inblick, släpljus, förståelse. En memoarbok i bästa mening!