Hur ska det gå för oss i framtiden? Är vi i en uppgångsfas med grönt ljus för fortsatt expansion, eller dalar vi mot misär, konflikter och undergång? Att dessa frågor är viktiga går inte att förneka.
Det finns definitivt en rad positiva signaler, och den bästa av dem alla är att befolkningsökningen håller på att bromsa in och tycks upphöra på en nivå kring nio miljarder. Å andra sidan saknas inte hotbilder. De klimatförändringar, som är en följd av våra allt större utsläpp av växthusgaser och annat "avfall", leder redan i dag till allvarliga skadeverkningar som exempelvis försurning av oceanernas vatten, ödeläggelse av frodiga betes- och åkerbruksregioner, översvämningar av vidsträckta bördiga kustområden och ökad frekvens av väderkatastrofer med enorma förluster i människoliv och destruktion av hela städer och landskap. Och förändringarna sker i ökande tempo - värre blir det.
Det menar i alla fall Johan Rockström, professor i naturhushållning vid Stockholms universitet, tillika chef för Stockholm Resilience Centre, och Mattias Klum, världsberömd fotograf som knappast behöver någon utförlig presentation, minst av allt i sin hemstad. Dessa två insiktsfulla och beresta personer bedömer läget som ytterst allvarligt och argumenterar i en ny bok att om inte vi alla tar rejäla och samordnade krafttag för att hejda klimatförändringen och minska dess följder, stundar en framtid i misär och elände eller rentav mänsklighetens totala undergång. Helt nyligen publicerades studier som förutsäger att den pågående globala temperaturhöjningen blir större och kommer att gå snabbare än man hittills trott. Enorma "iskontinenter" i Antarktis lossnar, driver ut i havet och skyndar på den vattenståndshöjning som hotar att sätta hela nationer under vatten - Danmark, Nederländerna, Bangladesh... Sådana värmeböljor som på senare år drabbat till exempel Mellanvästern, centrala Ryssland och Spanien ger oss ytterligare en vision av hur framtiden kommer att se ut.
Vad Rockström och Klum kräver för att denna olycksbådande trend ska brytas är en återgång till det tillstånd som rådde när mänsklighetens resursutnyttjande ännu låg på en hållbar nivå. Uttaget skadade inte kapitalet, tillgångarna brukades men förbrukades inte och mängden avfall, t.ex. i form av koldioxid, var inte större än att den kunde absorberas och återanvändas av ekosystemen. För att komma tillbaka till det stadiet måste en lång rad tekniska lösningar uppfinnas och tas i bruk, och dessutom måste resursförbrukningen per person i de rika länderna drastiskt reduceras.
Trots allt, menar författarna, är situationen inte hopplös, eftersom vi insett hoten och besitter de vetenskapliga kunskaper och den teknik som krävs för att kunna reparera skadorna och bygga en hållbar framtida värld. De menar också att denna omställning kan genomföras utan att den ekonomiska tillväxten hejdas. Berömvärt nog ger de talrika referenser till facklitteraturen så att envar som vill skärskåda deras resonemang kan söka sig till källorna.
Men vet vi verkligen hur returresan till en hållbar värld ska gå till? Faktum är att Rockström och Klum gång på gång måste medge att de prognoser man gjort upp för framtiden bygger på otillräckliga data och skakiga modeller. Det krävs, betonar de, mängder av ny forskning för att vi ska ha någon som helst chans att inleda marschen i riktning mot denna sköna nya värld. Resultaten måste dessutom komma snart och vara väl underbyggda - i sanning inte någon lätt uppgift! Väl att märka var jordens befolkning bara en tredjedel så stor som den är nu, när den - enligt Rockström och Klum - lämnade det "hållbara" och gick in i det "ohållbara" skedet.
Bristerna i det naturvetenskapliga underlaget är naturligtvis bekymmersamma. Men vår framtid styrs ju inte av naturlagar utan av ekonomi, politik, ideologi och andra mänskliga "påfund". För att globala förändringar ska kunna genomföras måste de rimligtvis först ha beslutats i global enighet. Inte mycket talar för att sådan enighet ska kunna uppnås, allra minst inom en snar framtid. Just i dessa dagar samlas världens länder till ännu ett globalt "klimatmöte", den här gången i Qatar, en nation som utmärker sig genom större utsläpp per person än någon annan. Diverse experter har trätt fram och sagt ungefär som så att det bästa utfall av mötet vi kan hoppas på är att det inte leder till att ännu större eftergifter görs beträffande olika länders utsläppsnivåer eller att ännu fler länder vägrar att följa de direktiv man enats om. Världen är uppdelad i ungefär 200 nationer, var och en med sina förutsättningar och önskemål. En sak har de dock gemensamt: övertygelsen att det är "någon annan" som vållat problemen och som därför ska lösa dem. Hur ska man då kunna få alla länder att acceptera samma besparingsprogram?
Klum har tagit bokens många foton. Det känns nästan som en överloppsgärning att tala om att de är fantastiska. Somliga visar utrotningshotade djur i krympande regnskogar eller på korallrev, andra kontrasterar genom att visa oss svältande barn som letar mat i avfallet på soptippen. Att allt hänger samman på vår jord - det temat konkretiseras genom Klums illustrationer av så många olika situationer.
Syftet med Vår Tid på Jorden, säger författarna, är framför allt att väcka fler människors engagemang för den gigantiska räddningsaktion som enligt deras uppfattning krävs för att förhindra apokalypsen. Antingen man är optimistisk eller pessimistisk, måste man rimligtvis önska att vår framtid blir ljusare än värsta scenariot. Fyller denna bok sitt uttalade mål, nämligen att göra hittills ointresserade intresserade och hittills okunniga kunniga?
Det är tyvärr tveksamt. För de flesta som inte redan är djupt engagerade i ämnet är boken alldeles för tung i både bokstavlig och bildlig bemärkelse, och den knackiga svenskan stimulerar inte till fortsatt läsande. Det är oerhört trist att behöva skriva detta om en bok som har ett så utomordentligt viktigt ärende. Efterlyses: en skickligt utformad kortversion.