En mästares porträttkonst

EN NY BOK. Långt ifrån alla konstnärer med visuella medier som sina verktyg äger dessutom förmågan att formulera sig verbalt. Skulptören, målaren och tecknaren Bror Hjorth (1894—1968) var i det avseendet ett lysande undantag. I sin bok Mitt liv i konsten (1967) har Hjorth lämnat ett välformulerat och informativt vittnesbörd om sin utveckling som konstnär, sin estetiska hållning och sitt förhållningssätt till konsten över huvud taget.Som introduktion till konstnärskapet är hans bok oöverträffad. Men flera författare har senare givit sina bidrag till bilden av Bror Hjorth. Senast i raden är det professor emeritus Teddy Brunius, välkänd för denna sidas läsare för sina lärda och läsvärda artiklar.Den bok som Brunius i dagarna före jul ger ut har titeln Bror Hjorth och hans teckningar och pryds på omslagt av ett av de suveräna djurporträtt som bär den Hjorthska signaturen. Av bokens cirka 150 sidor upptas sedan merparten av ett rikt urval av andra teckningar av Bror Hjorth.Att djurstudierna — huvudsakligen vilda djur i fångenskap som konstnären iakttog på zoo — dominerar är som sig bör. Ingen annan-stans nådde väl Bror Hjorths blick så långt och djupt som i studiet av djuren. Dessa mycket välkomponerade bilder av tigrar och lejon med iakttagen balans mellan konturens lätthet och mer betonade partier är veritabla "personport­rätt". Den väldiga lejonhannen med sin imponerande man ser på oss med genomträngande blick. Den väntande lejoninnan är tecknad med skulptören Hjorths absoluta känsla för volym. Det avslappnade, lugnt sovande lejonet med tassarna prydligt hoplagda på alla kattdjurs vis eller den blixtsnabbt rörelseberedda tigern med blicken fäst vid ett föremål som det mänskliga ögat inte förmår uppfatta; alla är de på något sätt individer, sedda av en konstnär som i mötena med dessa medvarelser kände en så stark identifikation att man med fog kan beteckna teckningarna som ett slags självport­rätt. Om det var det akademiska Uppsalas oginhet eller borgarstadens brackighet som främst utgjorde konstnärens fängelsegaller må vara osagt. Tydlig är i varje fall identifikationen med och empatin för motiven. Även om dessa bilder givetvis också och kanske främst har sitt egenvärde som exempel på en skicklig tecknares mästerskap.@3a Text:Hjorth blev ju också professor i just teckning vid Konsthögskolan i Stockholm, där han under tio års tid undervisade några av Sveriges blivande konstnärer. Det är även denna gärning som ligger bakom Bror Hjorths Hus stipendium till unga tecknare vid landets konsthögskolor.Medan djurporträtten är den ena tyngdpunkten i Bror Hjorths teckningskonst är hans personporträtt i gängse mening den andra. En alldeles särskild ställning intar bland dessa sonen Ole. Också i dessa bilder visar Hjorth sin suveränitet som tecknare med en osviklig känsla för linjens volymskapande effekt i kombination med en nästan målerisk förmåga att utnyttja blyertsens svärta för markeringar och fördrivningar. Dessutom är dessa studier, liksom några likvärdiga av både män och kvinnor, exempel på konstnärens insikter när det gällde mänskligt psyke. Den bildade och beläste Bror Hjorth var betydligt mer än den primitivist man ibland tenderar att reducera honom till. Några miljöskildringar från Uppsala och Uppland äger en liknande ledighet i linjeföringen. Svagast som tecknare är han när han söker utföra bilderna på bekostnad av linjens egen tillräckliga förmåga att skapa volym och massa. I några av dem blir resultatet habilt och platt. Men dessa bilder utgör ett litet undantag från majoriteten i bokens generösa urval.Så långt lever den nya boken alltså mer än väl upp till sin titel. När det kommer till Teddy Brunius text blir det hela mer problematiskt. Om det är det begränsade utrymmet eller andra skäl som ligger bakom textens utformning är obekant. Men Brunius har uppenbarligen valt att ta fasta på titelns förs­ta led, satt papperet i skrivmaskinen och öst ur sitt stora kunnande utan att ägna särskilt mycket tid åt disposition eller struktur. Det innebär en blandning av stort och smått, centralt och perifert. Anekdoter ur tecknarens liv varvas med författarens egna minnen av möten med Hjorth i Uppsala. Relativt utförliga redovisningar av vissa konstverks tillkomsthistoria (altartavlan i Salabackekyrkan, Näckens polska vid Centralstationen) och en och annan konsthistorisk analys blandas med detaljer om Hjorths arbetssätt, karaktäristiker av enskilda verk och till sist ett par sidor om det som skulle vara bokens huvudinnehåll: teckningarna. Kort sagt: en summeringav ett konstnärskap med en och annan träffsäker karaktäristik. Men knappast en text om Bror Hjorths speciella teckningskonst.Ett curriculum vitae sammanställt av Mattias Enström vid Bror Hjorths Hus avslutar boken, vars största värde nog måste sägas vara det förnämliga bildmaterialet.