Radikal civilisationskritik har nog alltid svårt att få gehör i sin egen samtid; människan i målmedveten framfart tycker inte om att bli hejdad mitt i steget. En essäist som Helena Granström, vars systemkritik är extremt omfattande, tar därför en särskild risk – den att bli helt och hållet avfärdad.
I novellen ”Arbeta för sitt uppehälle” skriver Alice Munro: ”När det handlar om förändringar, intrång och uppbrott finns det två sorters människor. Om man bygger en stor väg genom en trädgård blir en del upprörda och sörjer förlusten av avskildhet, pionbuskar och syrener och en dimension av sig själva. Den andra sorten ser det som en möjlighet – de sätter upp en korvkiosk, öppnar snabbmatsförsäljning eller motell.”
Jag tillhör den första sorten, tveklöst. Bara det kan vara problematiskt nog i ett samhälle där ”möjlighet” och ”utveckling” är självändamål; utvecklingens eventuella inneboende problematik löses alltid med mer utveckling. Att vilja dra i bromsen är ytterligt suspekt. Vad Helena Granström gör med sitt civilisationskritiska projekt är betydligt mer djupgående än denna uppdelning i människor som alltid applåderar förändring och de som inte gör det. Vill man spetsa till det kan man säga att hennes resonemang vilar på antagandet att mänskligheten helt enkelt – ända sedan bondesamhällets begynnelse – gått fel.
Egentligen är hennes ärende väldigt enkelt: Vi är beroende av naturen. Det har vi i vår teknik- och vetenskapsvurmande kultur glömt bort. Nu står vi på tröskeln till att ödelägga den natur allt mänskligt liv är beroende av. Vad gör vi åt det?
”Det som en gång var” är ett civilisationskritiskt projekt, där Granströms långessä kompletteras av svartvita fotografier av hotade naturliga miljöer i Sverige, signerade naturfotografen Marcus Elmerstad. Elmerstads foton ställs ut på Bibliotek Plattan i Stockholm, där även en samtalsserie med utgångspunkt i boken kommer att hållas under februari och mars. Det verkar utmärkt, tycker jag, att Granströms essä och tankegods bereds plats i det offentliga samtalet – istället för att dömas till det perifera liv bland bokhylledammet som essäistiken så ofta gör.
Dessutom är ”Det som en gång var” en utmärkt utgångspunkt för vidare samtal. Helena Granström är ingen pragmatiker direkt. De senaste åren har hon, vid sidan av sitt skönlitterära författarskap, verkat i spalterna med debatterande inlägg som främst kretsat kring barn och föräldraskap; allt med en vass udd riktad mot sådant den moderna svensken tar för givet. Småbarn på förskola, föräldrar som låter sina barn umgås med Ipads och så vidare. I ”Det som en gång var” införlivas den kritiken i den större, den som handlar om att vår teknikvurmande kultur är en återvändsgränd.
Mycket lite av det som vi vanligen betraktar som civilisatoriska och demokratiska framsteg, allt från specifika fenomen som provrörsbefruktning till det urbana livet som sådant, passerar Granströms nålsöga. ”Stadsmiljön iscensätter den västerländska tanketraditionens föreställning om oberoende av naturen”, skriver Granström. Staden är en lögn, konstaterar hon. Det är ett påstående som egentligen inte är särskilt upprörande utan tvärtom uppenbart, åtminstone så länge man erkänner den gräns mellan naturligt och artificiellt som Granström påminner om.
Problemet uppstår när man börjar fundera över vad vi – om vi nu utgår från att Granströms analyser är korrekta – egentligen ska göra åt hela skiten? För när en systemkritik blir så omfattande och tja, fundamentalistiskt lagd, som Granströms riskerar den att lamslå människor. En lamslagen människa är sällan särskilt villig att arbeta för att ändra på sakernas tillstånd, bättre då att slå dövörat till. Det vore dock synd om tankarna i ”Det som en gång var” – ofta alltför extrema även för ett piondoftsromantiserande sinne som mitt eget – talade för döva öron. Här finns sådant som människan, om hon tar sin existens på den här planeten på allvar, faktiskt behöver fundera över. Som det här stycket till exempel:
”Så länge vi lever i en kultur baserad på omvandlingen av allting till resurs, kommer vi att göra med vår omvärld vad vår kultur gör med resurser: exploatera dem tills det inte längre finns något kvar att exploatera.” Vad gör vi åt det? Att det provocerar är ingen ursäkt - samtalet måste fortsätta.