En man före sin tid

En ny bok:Staffan Runestam: Söderblomsstudier. Studia Missionalia Svecana XCIV.Nathan Söderblom utnämndes till ärkebiskop i maj 1914. Vid krigsutbrottet var han fortfarande kvar som professor i Leipzig. Hans brev därifrån är fyllda av det storpolitiska dramat. Han tar intryck av lugnet, beslutsamheten och offerviljan från tyskarnas sida, men han hade redan året innan skarpt tagit avstånd från de nationalistiska övertonerna. De var honom "outhärdliga" och gjorde honom "mörkrädd".Krigsutbrottet kom att sätta sin prägel på hans livsgärning som ärkebiskop. Genast föddes tanken på freden. Den skulle enligt honom kunna nås genom kyrkornas medverkan. Ekumeniken, arbetet för kyrkornas enhet, blev därför hansandra målföreställning. Fredsarbetet och ekumeniken var två grenar på en och samma stam. Freden var grunden för den ekumeniska väckelsen, att verka för världsfreden var för Söderblom en kristen plikt. Därför måste kyrkorna intressera sig för tillståndet i världen och stödja fredliga internationella initiativ.I sina ansträngningar för fred mellan nationer och kyrkor vann Söderblom stor yttre framgång. Han lyckades samla och genomföra det stora ekumeniska mötet i Stockholm och Uppsala 1925 och mottog Nobelpriset för fred 1930, men han mötte också motstånd och många besvikelser som tärde på hans krafter och kanske bidrog till hans alltför tidiga död. Om allt detta kan man läsa i Staffan Runestams nyutkomna bok Söderblomsstudier. Boken innehåller också läsvärda kapitel bland annat om August Strindbergs jordfästning och pansarbåtsinsamlingen 1913, men jag tar här fasta på huvudlinjen i Söderbloms gärning, fredsarbetet och ekumeniken.Omedelbart efter sitt tillträde som ärkebiskop i november 1914 lät han från Uppsala sända ut sitt ekumeniska grunddokument, en vädjan om snar fred. Den var skriven på sju språk och undertecknad av företrädare för evangeliska kyrkor i Europa och Förenta staterna. "Vi kyrkans tjänare rikta till alla som i denna sak äga makt och inflytande en enträgen vädjan att fatta tanken på fred i allvarligt sikte, så att blodsutgjutelsen snart måtte upphöra."Om kyrkans enhetEtt forum för kyrkornas samarbete hade vid krigsutbrottets början skapats i Världsförbundet för mellanfolkligt samarbete genom kyrkosamfunden. Söderblom blev ordförande i dess svenska avdelning och genom Världsförbundets försorg kunde de första internationella mötena efter kriget komma till stånd i Oud Wassenauer i Holland 1919 och i Köpenhamn 1922. Men dessförinnan hade Söderblom tagit egna initiativ. År 1917 lyckades han samla företrädare för de neutrala staterna i Uppsala. I samma syfte skapade han Olaus Petri-stiftelsen 1918. Söderblom inbjöd genom den till föreläsningar om kyrkans enhet. Höjdpunkten i enhetssträvandena blev det redan omtalade ekumeniska mötet 1925.I sina ekumeniska strävanden var Söderblom långt före sin tid. Han insåg att kyrkornas enhet aldrig kunde innebära uniformitet, han hyllade mångfalden; den religiösa pluralismen är en rikedom, om den kan förenas kring det centrala värdet "korsets hemlighet". Hans ekumeniska lösning var enhet i mångfald, ett program som i vara dagar har konkretiserats i Leuenbergkonkordin och Borgåöverenskommelsen, men mycket arbete återstår för att det ska få full genomslagskraft.Nathan Söderblom mötte dock gensägelse och motstånd både inifrån och utifrån den kyrka han stod i ledningen för. Problemet var kanske, att han alltför optimistiskt ville innefatta alla samfund under den gemensamma beteckningen Kyrkan iSverige och ändå outsagt tänkte på sin egen kyrka. Han uppfattade Svenska Missionsförbundet som en lekmannarörelse inom Svenska kyrkan och skrev: "Båda hava gott om utrymme men behöva inte stå varandra i vägen."Klarsynt förutspådde han ett växande samarbete och hoppades att i en framtida beskrivning av den religiösa pluralismen i Sverige ordet "splittring" kunde bytas ut mot "rikedom". Men när han ger sitt erkännande åt Frälsningsarméns sociala arbete kommenteras det i Svensk kyrkotidning med orden: "i sitt uttalande om Frälsningsarmén står ärkebiskop Söderblom säkerligen mycket ensam bland kyrkans prästerskap". I Finlands ärkebiskop Gustaf Johansson fick Söderbloms ekumeniska program en oförsonlig motståndare. Han tog avstånd från det ekumeniska mötet 1925 och skrev att "våra vägar hava gått så långt från varandra, att de ej mera kunna förenas".Övernationell rättsordningÄven i fredsarbetet var Söderblom långt före sin tid. Han hoppades på en trippelallians i fredens tjänst mellan de forna fienderna Tyskland, Frankrike och England, och han talade om behovet av en övernationell statsbildning; i det schweiziska folkförbundet såg han "en profetia om Europas förenta stater".Den hårda Versaillesfreden var en missräkning. Söderbloms försök att föra tyskar och fransmän samman misslyckades de närmaste åren efter krigsslutet. Så länge tyskarna inte gjorde avbön för sin skuld till kriget kunde inte företrädare för den franska protestantismen komma till möten där tyskar var närvarande. Söderbloms öppna kritik mot den franska ockupationen av Ruhr-området förbättrade inte relationerna. Till svårigheterna bidrog ytterligare, att sonen Sven mot familjens vilja hade gått ut i kriget på Tysklands sida. Så sent som 1923 såg Söderblom i en tung stund Svens deltagande som ett ohjälpligt hinder för den sak han ville främja.Nathan Söderblom hyste en förhoppning om att kyrkan som "kärlekens, sanningens och rättfärdighetens tjänarinna" skulle bidra till att läka såren efter kriget och befrämja fredens sak. Han förstod att freden förutsatte en övernationell rättsordning, men han preciserade aldrig dess innebörd. Någon föreställning om det som skulle leda fram till Förenta nationernas deklaration om mänskliga rättigheter hade han inte. I allmänna ordalag talade han om rättsordningen som Guds skapelse ochgåva till mänskligheten och som förutsättning för freden. Den mest närliggande och konkreta tolkningen av rättsordningen var ingångna mellanfolkliga förpliktelser.Värdefull bokI den betydelsen användes rättsordningen i den så kallade Eisenachresolutionen 1929, som Söderblom understödde och ensam verkade för i Sverige. För hans motståndare innebar den ett upphävande av den obetingade försvarsplikten och ett stöd för fredsvänner, som vägrade lydnad mot sitt lands regering, om den beträdde anfallskrigets och fördragsbrottets väg. Vi får följa den animerade debatten på Allmänna kyrkliga mötet 1931 bara några månader före Söderbloms död och ta del av Einar Billings, biskopens i Västerås beska omdöme. Han ängslades för att Nathan Söderblom "alldeles kan komma på glid, först nu i fredsfrågan men sedan överhuvud".Dessa inblickar i Söderbloms kamp för fred och ekumenik får vi genom Staffan Runestams värdefulla bok. Genom sin suveräna överblick är Runestam en pålitlig guide i det väldiga källmaterialet, som han har ordnat och katalogiserat och som nu finns tillgängligt i Carolinas handskriftsavdelning. Samlingen presenteras i bokens avslutande kapitel.