Den isländske författaren Sjón är en superkändis på Island. Han har fått Nordiska rådets litteraturpris och skrivit låttexter till Björk, han har varit ordförande för PEN och medlem i popgruppen The Sugarcubes. Men framför allt är han poet. Nu introduceras Sjóns lyriska författarskap på svenska med urvalsvolymen ”Stensamlarens sång” i översättning av John Swedenmark. Det är en litterär händelse. Sjón är underbart subversiv och väldigt rolig.
Dikterna i ”Stensamlarens sång” sträcker sig i omvänd kronologisk ordning från några nyskrivna texter till debuten 1978. Egentligen sker ingen utveckling i författarskapet utan snarare ett slags sublimering av tendenser i den tidiga diktningen. Enligt förlaget är detta dikter som finner sin inspiration både i surrealismen och isländska sagor. Det kan väl stämma eftersom Sjóns poesi karakteriseras av ett intresse för myt, magi och undermedvetna drifter.
Spännvidden i författarskapet exemplifieras av de båda opublicerade dikter som inleder urvalet, en om tolv mördade kvinnor och en annan om skapelsekvinnan som känner sig främmande inför sin egen skapelse. Våld och mystik relateras till varandra på ett suggestivt sätt i Sjóns diktning. Allt kan hända och allt händer i hans märkliga universum där naturlagarna upphävs och det mänskliga förnuftet får vika på foten:
när loppan och blåvalen möts i encyklopedin
är de exakt lika stora
när färgerna bleks ur nationsflaggan
börjar själva marken att fladdra
Ett du, en kvinna, finns oftast närvarande i dikterna. Det är en på samma gång självklar och gåtfull närvaro som får ge uttryck åt en livskänsla där det fantastiska blir det verkliga. Den inre världen omvandlas till den yttre, och allt förvandlas till något annat. Samtidigt är dikterna fast förankrade i den konkreta isländska vardagen. Naturen är viktig både som en referenspunkt och inspirationskälla. Men Sjón skriver aldrig konventionell naturlyrik, istället intar han en schamanistisk attityd till naturen då han manar fram okända krafter för att uppnå ett vidgat medvetande.
Den enda kritik jag har mot Sjón är att det ibland kan bli för mycket av lekfullt fantasteri och magi. Att läsa honom är som att besöka en utställning med surrealistiskt måleri då en känsla av övermättnad snart inställer sig. Man längtar tillbaka till den gamla grå verkligheten med sin rationalitet, där katter är katter och hus är hus.