En lovsång till vansinnet

Av alla 1900-talets ismer inom konsten och litteraturen hör surrealismen till dem med störst genomslagskraft. Som en del av den allmänna modernismen innebar den uppror mot allt vad tradition och auktoriteter heter men inriktade sig särskilt på verklighetsåtergivningen. Realistisk avbildning av föremål, figurer och händelseförlopp utdömdes som passé. Vad det gällde var fantasins värld som befinner sig ovanför vår vanliga vardagsverklighet – därav namnet su(pe)rrealism.

En minst lika träffande härledning av ordet vore s(ub)realism, den verklighet som finns under vardagsmedvetandets yta. Drömmen är surrealismens rätta element. Där kan allt ske och allt förvandlas. Där, på djupet, transformeras den så kallade verkligheten till konst.

Mannen bakom surrealismen hette André Breton och som ung man i 1920-talets Paris lanserade han sina idéer i den av många olika modernister omhuldade form som heter manifest. Det första surrealistiska manifestet publicerades 1924, det andra 1930 och ett utkast till ett tredje 1942. I takt med dessa publikationer ökade antalet anhängare och kom så småningom att omfatta ett drygt dussin av den tidens Parisbaserade avantgardister på olika konstnärliga områden. Under några år på 1930-talet sökte flera surrealister kontakt med ett annat revolutionärt läger, kommunismen, men sedan socialrealismen blivit den i Sovjet påbjudna doktrinen drog många öronen åt sig.

Det första surrealistiska manifestet har länge funnits tillgängligt i svensk översättning, men nu föreligger för första gången den kompletta sviten med inledning, anmärkningar och en kort presentation av upphovsmannen Breton på det ambitiösa förlaget Sphinx som berömmer sig av att ”ge ut texter i surrealismens, absurdismens och den ohejdade tankens anda”.

Beteckningen ohejdad gäller förvisso sakinnehållet i Bretons proklamationer, men den stilistiska formen är överlag vårdad, ibland intill akademiskt pedanteri, vilket gör att läsningen väcker känslor helt motsatta dem manifesten vill se förverkligade – något som översättarna inte kan lastas för.

Ett mellanläge intar denna i det första manifestet framlagda definition: ”SURREALISM, subst., mask. Ren psykisk automatism genom vilken man i tal, skrift eller på annat sätt avser att uttrycka tankens verkliga funktion. En tankens diktamen befriad från varje förnuftsmässig knotroll och från varje estetisk eller moralisk beräkning.”

I början av det första manifestet lovprisar Breton ”vansinnet” som en befrielse från förnuftets bojor.

Han var ung och grön den gången utan begrepp om vad verklig sinnessjukdom vill säga. Sedan han stiftat bekantskap med Freuds psykoanalys och läran om det omedvetna nyanserades hans syn på psykiska avvikelser. Neuroser kan bära betydligt bättre konstnärlig frukt än psykoser, i varje fall när det gäller ordets konst. Föreställningen om automatisk skrift, som blivit en av surrealismens käpphästar, torde också vara förfelad.

Att plötslig inspiration och ord och fraser uppfattade i drömmen kan tjäna som stoff för dikt är en sak, en helt annan och ytterst sällan belagd är att den högsta formen av dikt skulle vara den helt obearbetade automatiska skriften.

Dessa Bretonska idéer kan ändå verka stimulerande. Sämre är det med all den polemik som översvämmar särskilt de senare manifesten.

Som alla frälsningsläror urartade surrealismen snabbt till sekteristiskt käbbel och hätska utfall mot avfällingar. Liksom för Freud och psykoanalysen gällde det för Breton att värna om den rena surrealistiska läran – och i motsvarande grad bli tjatig och ointressant.

En åsikt som omhuldades redan på 1830-talet av ”l’art pour l’art”-doktrinens fader, Théophile Gautier, går ut på att pressen och dess medarbetare utgör ett kälkborgerligt pack.

Samma dom låter Breton drabba sin tidigare vapendragare, Robert Desnos: ”Han trodde att han ostraffat kunde ägna sig åt en av de allra farligaste aktiviteterna, den journalistiska verksamheten.”

Samma pösiga polemik skämmer tyvärr Mattias Forshages mångordiga efterskrift till den aktuella Bretonutgåvan där han bland annat ondgör sig över: ”Den typen av förnumstig uppdatering, självgod positionering och nervös korrekthet som är det huvudsakliga innehållet i merparten av oinspirerad dagskritik och essäistik för brödfödan”.

Synd att låta en stimulerande och välkommen bok utmynna i sådana nattståndna tirader.