En liten bok med mycket djup

De senaste åren har ett antal böcker kommit som använder ekonomiska teorier på vardagslivet. Freakonomics, Discover your inner economist och Spousonomics är några av titlarna. Böckernas utgångspunkt är att marknadens logik kan förklara precis allting om människan; från varför mjukglass är gott, via människolivets värde till varför din flickvän fejkar sina orgasmer. Utgångspunkten är att marknaden har svar på allt; ja, att livet rentav är en marknad. Det är en spelplats där vi gör bra och dåliga investeringar, får avkastning på ”humankapital” och skapar personlig tillväxt.

Fenomenet kan tyckas harmlöst, och det är det väl på sätt och vis. Samtidigt går det inte att förneka att det är ett tecken i tiden. I den nyutkomna boken Det enda könet skriver Katrine Kielos att den ekonomiska logiken inte bara setts som vilken logik som helst de senaste decennierna utan en berättelse om den mänskliga existensens inre mening. Under nyliberal tid har det ekonomiska systemet blivit alltmera synonymt med den mänskliga naturen. Det har gjort att ekonomerna varit mer intresserade av att uppfinna nya - och ofta fiktiva - marknader snarare än att analysera den verkliga marknaden.

Det är en skarp, men också vemodig iakttagelse av Kielos. Ett vemod som löper rätt igenom hennes bok, som en underjordisk ström. Men med en kompakt skorpa av humor ovanför. Det enda könet är nämligen på samma gång en raljant och melankolisk bok. Den är präglad av samma understatement-humor som alltid utmärker Kielos ledare i Aftonbladet och med ömsom ironi, ömsom skarpsinne ger den en gedigen introduktion till ekonomisk teori ur en feministisk synvinkel. Och det ska sägas med en gång: det är en fullkomligt lysande bok. För trots sitt näpna lilla format (en stor pixi-bok) är den ett magistralt verk, lika elegant som djup. En bok som säkert blir ett standardverk i framtiden och som borde smygas ner i varenda Gucciväska på handelshögskolan.

Vad är det då som gör Det enda könet så briljant? Ett svar är Kielos intelligenta analys av det ekonomiska systemet. Marx sade en gång att kapitalismens mål inte är att skapa objekt för subjekten utan subjekt för objekten. När man läser Kielos får man dessutom lära sig att det där subjektet är en man och överlag är en ganska odräglig typ. Eller man och man. Snarare en osympatisk liten femåring som överskattar sin matematiska förmåga. Kielos menar nämligen att de egenskaper vi kallar manliga definierar ekonomiskt beteende. Homo Economicus är en rationell, objektiv, egoistisk och kalkylerande person. Tror han i alla fall. Detta gör att han i sin rationella lilla bubbla tror att det räcker att säga åt folk att konsumera mindre för att lösa miljöproblemen. Inte höja koldioxidskatten. Eller att problemet med den ökande fetman kan lösas genom att man lättare hittar informationen om sockerhalten i produkterna. Inte genom att man tar tag i problemet i livsmedelsbranschen. Homo Economicus är kort sagt en självgod liten typ som tror att alla har lika bra information och agerar lika rationellt som han själv.

Sedan börjar börsen hyperventilera och världsekonomin rasar samman likt ett korthus.

För som Kielos skriver finns det två grundläggande problem med den rådande ekonomiska teorin. För det första bygger den på att alla människor har perfekt information och agerar rationellt, vilket människor inte gör. Människor får panik, gör dumma val och sabbar för sig själva. För det andra bygger ekonomin på en annan, underliggande ekonomi. Kielos beskriver den som den ”kvinnliga ekonomin” - alltså de eoner av hemarbete som inte räknas. Ekonomin besvarar frågan om vem som sätter maten på bordet, sade nationalekonomins grundfader Adam Smith. Fel, svarar Kielos. För det var Adam Smiths mamma som ställde den där. Det kan nationalekonomin inte se. Fortfarande är det så att en kvinna spenderar två tredjedelar av sin arbetstid på obetalt arbete medan mannen bara spenderar en fjärdedel.

Att Kielos är en stilist av rang var som sagt bekant sedan tidigare. Men att hon kunde skriva riktigt så här bra visste jag inte. Det enda könet är en bok som rör sig ledigt mellan allt från Pretty woman till Wendy Browns feministiska teorier och dessutom är den fullständigt fullklottrad av illustrerande anekdoter. Det är ljuvlig läsning.

Egentligen har jag bara en invändning mot den, som är av mera ideologisk art. Jag tycker nämligen att Kielos utgår från en liberal syn på ekonomin. En syn som går ut på att om bara ekonomin blir lite mera empatisk, lite mera ”kvinnlig” så kommer resten att lösa sig själv. Nu är inte detta platsen att drämma Marx Kapitalet i bordet men kort sammanfattat har Kielos svårt att se problemen med marknadsekonomin i sig – hur den med Oscar Wildes ord skapar människor ”som vet priset på allt och värdet på ingenting”. Men denna invändning är som sagt av mera ideologisk karaktär. För även om man inte delar Kielos grundsyn på det ekonomiska systemet är det svårt att värja sig för analysen i Det enda könet. Och som läsare kan man nästan känna hur den står och stampar i sin spilta, ivrig att komma ut i samhällsdebatten.