Världens svåraste jobb har man kallat uppgiften att vara FN:s generalsekreterare. Eftersom det är stormakterna som bestämmer i FN beror det snarast på tur om organisationen kan spela en avgörande roll i en konflikt. Däremot borde ju FN kunna spela en aktiv roll när det gäller mänskliga rättigheter och vid stora humanitära katastrofer. Men FN har blivit alltmer passivt och klarar inte av sina uppgifter, om man får tro Niklas Ekdal och Inga-Britt Ahlenius i boken Mr Chance. Underrubriken, FN:s förfall under Ban Ki-moon, säger vad det är fråga om.
Niklas Ekdal är den som har skrivit boken. Han har varit politisk redaktör både på Dagens Nyheter och Expressen, utrikespolitisk analytiker på Försvarsstaben och FN-soldat. Inga-Britt Ahlenius har bland annat varit budgetchef på finansdepartementet, hon fick i uppdrag av FN att bygga upp en revisionsmyndighet i Kosovo och har senast varit undergeneralsekreterare och chef för FN:s interna granskning, alltså en av FN:s allra högsta chefer.
Nu när hon just har lämnat den posten har hon skrivit en rapport om sina erfarenheter med synnerligen skarp kritik av FN:s generalsekreterare Ban Ki-moon. Hon anser att det vore en katastrof om han blev omvald för en ny femårsperiod när hans mandat löper ut i år.
Niklas Ekdal har utgått från den rapporten men har också kompletterat med intervjuer, böcker och arkiv för att ge bakgrunden till det förödande underkännandet av Ban Ki-moon. Inga-Britt Ahlenius rapport består av en blandning av stort och smått och kan ge ett intryck av att hon personligen har svårt att samarbeta med generalsekreteraren. Men kritiken av honom stöds i boken av en rad utomstående bedömare. Miljöminister Andreas Carlgren har i en artikel krävt att Ban Ki-moon ska bytas ut. Själv träffade jag nyligen en svensk diplomat med god insyn i FN:s verksamhet. Också han menade att Ban Ki-moon var ofattbart passiv och inte klarade sitt jobb.
Det är lätt att räkna upp FN:s misslyckanden under den period som Ban Ki-moon varit ledare. Niklas Ekdal gör en ordentlig genomgång och räknar upp kriser i exempelvis Burma, Sri Lanka, Kongo, Darfur, Somalia, Pakistan och Zimbabwe där FN inte gjort avtryck. Framför allt gäller det då mänskliga rättigheter. Och i Haiti har FN helt misslyckats med att hjälpa till att bygga upp landet efter den stora jordbävningen. Det finns många fler exempel.
Man kan tycka att författarna är lite orättvisa. Det politiska utrymmet för generalsekreteraren är inte stort. FN styrs av USA, Kina och Ryssland. De vill ha ett svagt FN, eftersom de själva vill bestämma. Ban Ki-moon fick sitt jobb just därför att stormakterna ville ha en svag ledare. När han tillsattes var George W Bush president och offentligt emot att FN skulle ha något att säga till om. Barack Obama är betydligt mer positiv till FN, men det har tydligen inte satt några spår.
Den del av författarnas kritik som verkar mer drabbande gäller Ban Ki-moons roll som chef för FN:s stora sekretariat. Han styr auktoritärt med ett fåtal förtrogna, varav de flesta är sydkoreaner. På uppmaning av USA gjorde han sig av med sin företrädare Kofi Annans skickliga medarbetare och ersatte dem med personer som av taktiska skäl ansågs lämpliga. Kompetens var inte ett sådant skäl. De nytillsatta fick sitt uppdrag på ett år, så att de var beroende av Ban Ki-moon för att få fortsätta, vilket gjorde dem underdåniga och rädda för att kritisera. Det gällde dock inte Inga-Britt Ahlenius som hade fått sitt mandat av generalförsamlingen och inte var beroende av generalsekreteraren. Han ville gärna bli av med henne, men det gick alltså inte.
Ban Ki-moon är uppenbarligen en svag och räddhågad generalsekreterare som för liv och pina inte vill bråka med stormakterna. Han struntar i att reformera sitt stora sekretariat och FN:s krångliga och ineffektiva budgetprocess. Personalpolitiken är politiserad. Det är uppenbart att FN behöver en ny generalsekreterare, en ledare med karisma och entusiasm för att klara den svåra uppgiften. I Sverige har vi normalt inte någon särskilt livlig debatt om FN. Niklas Ekdal och Inga-Britt Ahlenius har gjort en viktig insats genom att peka på FN:s allt djupare problem.