En kvinnoröst från industrin

Maria Hamberg är en författare som står arbetarrörelsen nära och hon har blivit en röst i litteraturen för sina arbetskamrater vid Scanias löpande band i Södertälje.
Hon föddes 1954 i ett småbrukarhem i Ångermanland, började sitt industriarbete vid en masugn i Luleå men önskade få ett mer kvalificerat jobb och utbildade sig till svetsare. Det var lättare att få arbete i Stockholmregionen och 1988 bröt hon upp från Norrland med livskamraten och de två barnen. Men industrierna förhöll sig ännu ganska avvaktande inför kvinnor som sökte kvalificerade industrijobb. Till sist fick det bli Konsums korvfabrik.
Först 1995 kunde Maria Hamberg börja som svetsare och sedan lastbilsmontör hos Scania. Det innebar en ny start för henne och bidrog till att hon började teckna ner sina erfarenheter av yrkesarbetande kvinnors situation bland alla karlar på verkstadsgolvet.

Sitt författarskap inledde hon med skisser och noveller i fackförbundspressen, där hon främst publicerade berättelser ur arbetslivet med kvinnoperspektiv. Debutboken På väg till natten utkom 2002. Men framför allt har hennes arbete inom projektet "Kvinnor på verkstadsgolvet" med vad hon kallade "dokumenteller" gjort henne känd som författare. I samarbete med den före detta gruvarbetaren Roine Jansson i Österbybruk, som specialiserat sig på arbetslivsmotiv från gruvor och verkstäder, tillkom den skickligt formgivna boken Några gjorde hålen. Noveller, dokumenteller, akvareller (2004), där industriarbetande kvinnors vardag tecknas i tjugofem berättelser och akvareller.

Kvinnliga metallarbetare är sällsynta i arbetarlitteraturen. Jag känner bara till en annan svetsare och författare, Aino Trosell på varven i Göteborg, som varit Hambergs föregångare. När Maria Hamberg fick stipendium 1999 från Föreningen Arbetarskrivare gav just Trosell henne välbehövligt flankstöd före debuten genom lovordande omdömen om sin yngre kollega, som ännu inte hade debuterat.
Efter framgångarna med kvinnoporträtten i Några gjorde hålen och romandebuten nu i början av 2008 har en rad tidningar, bland annat Svenska Dagbladet och LO-tidningen, sökt upp Maria Hamberg för stora intervjuer eller gjort henne synlig i recensioner förankrade i biografiska uppgifter. Hennes svar och beskrivningar av kvinnors industrijobb är alltid drabbande men samtidigt väl genomtänkta. Huvudbudskapet är att "kvinnor måste ta för sig mer inom industrin". Det blir också uppenbart att hon insett, att arbetarklassen med rötter i både stad och land - och numera även i fjärran länder - är vida mer heterogen än man vanligen tänker sig. Hon ser som sin främsta uppgift att få den mångskiftande skaran av kroppsarbetare att inse vad de har gemensamt. Och hon vill synliggöra de möjligheter som finns till att utveckla den inbördes solidariteten över yrkes-, klass-, köns- och etnicitetsgränser. Det är förutsättningen även för en personlig utveckling för den enskilda individen inom arbetarklassen.

I den tidiga arbetardikten gick en skarp gräns mellan de författare som fick lov att hålla sig till proletärskissen och de som lyckades bli romanförfattare, vilket krävde så mycket mer av skrivartid och ekonomiska uppoffringar.
Den gränsen har även Maria Hamberg fått uppleva. Men nu tar hon det viktiga steget över till romanförfattandet med Greklandssommaren. Efter alla år i förvärvslivet satsar hon på ett heltidsförfattarskap.
Hon har försökt sig på något så krävande som en kärleksroman förlagd till verkstadsgolvet, där den medelålders huvudpersonen Betty bockar rör men också till hemmet där hon lever sitt familjeliv. Villkoren är svåra. På arbetsplatsen gäller det för en kvinna att hävda sig mot männen och cheferna. Och i hemmet är hon ensamstående mor och mormor med krävande barn i pubertetens övre trotsålder.

Men likväl uppstår en särskild vänskap med arbetskamraten Axel och den utvecklas en het sommar till en kärleksrelation mellan två människor med sina fel och brister. Särskilt Betty kommer vi nära, med hennes svårigheter att orka med sitt tunga jobb och sina livsvåndor i familjelivet. Tillsammans med Axel får hon äntligen genomleva en avspänd och mogen kärlek.
Mot romanens slut upplever Betty äntligen sin flygresa och sin Greklandssommar tillsammans med mannen som hon älskar. Eos, den rosenfingrade, målar idylliskt bergen och den lilla grekiska staden med morgonrodnadens färger. Skildringen av det lugna livets lycka blir oundvikligen en smula banal. Men visst unnar man Betty denna idylliska paus efter allt slit på arbetsplatsen och all ängslan i det krackelerande familjelivet.

Axel avslöjar nu att han under ett långt arbetsliv samlat en liten förmögenhet och tänker bosätta sig därnere i någon bergsby. Därmed ställs relationen på sin spets. Betty inser att hon inte orkar med en sådan frigörelse från barn och barnbarn. Hon väljer arbetsplikten och familjeplikten. Det bevekande brev från den godhjärtade Axel, där han ber om åtminstone ett besök i hans grekiska hem, river hon sönder i bokens epilog. Greklandssommaren, Maria Hambergs första roman, är kanske inte alltigenom övertygande. Men den är i högsta grad berörande i sina träffsäkra vardagsskildringar av en arbetsplats och ett arbetarhem. Min tro är att hon har potential att bli en förnyare inom kvinnodivisionen av svensk arbetarlitteratur.

En kvinnoröst från industrin

Min tro är att Maria Hamberg har potential att bli en förnyare inom kvinnodivisionen av svensk arbetarlitteratur, skriver Lars Furuland.