En kritiker ska brinna kontrollerat

När jag växte upp på 1980-talet livades den lilla lokaltidningens konstbevakning under några år upp av en inflyttad konstnär som med en kolerisk glöd tog sig an rollen som kritiker. Han hade själv studerat i Paris och ville bidra med en fläkt av det internationella konstlivet. Det var en fin ambition men när Medborgarskolans målarkurs, och de ivriga elevernas avslutningsutställning i ett skyltfönster, utsattes för en sträng granskning och jämfördes med Picasso och Léger blev resultatet förstås förödande och liknade mer generande lyteskomik än väl avvägt tyckande.

Kritik är alltid en balansakt. Alla konstnärliga uttryck tar plats i ett samhälle och kritikern måste vara medveten om en rad aspekter som går utanför det enskilda konstverket. Exemplet ovan är bara ett tydligt exempel på att allt tyckande kräver ett självkritiskt medvetande om sitt sammanhang. Men att kritiken kan gå fel är knappast detsamma som att den inte behövs. Snarare tvärt om.

Kritik är det som gör oss till människor.
Det var kritiken som en gång för länge sedan gav vårt släkte möjligheter att nå ofantligt mycket längre än de andra människoaporna. Homo sapiens sapiens förstod, reflekterade och värderade på ett sätt som gjorde att framtiden bar med sig annat än en stilla upprättgående lunk. Och kritiken är fortfarande en av våra viktigaste förmågor. Vi tycker och värderar i stort sett oavbrutet genom hela våra liv. Det är avvägande och kritisk bedömning som gör att vi inte blir stående i en viljelös paralysering vid första bästa avtagsväg. Allt som inte sköts av kroppens automatik är egentligen uttryck för en kritik som sorterar och värderar.

Och i en tid där utbudet är större än någonsin, där snöbollseffekt för länge sedan blivit istid, borde det skrå som hjälper oss att värdera en liten del av den verklighet vi aldrig fullständigt kan famna vara mer än välkommet. Så är inte fallet. Istället är den kunniga prövningen illa ansedd och bortprioriterad till förmån för en flyktig subjektivism som inte bara smeker medhårs utan till och med tvättar, klipper, fönar och kammar den ostyriga kalufsen på en allt mer överskuggande relativism. Och precis där tar kritikern, filosofen och författaren Thomas Anderberg avspark i sin ganska mäktiga bok Alla är vi kritiker.

Det kanske låter som om det handlade om en stridsskrift, och det gör det kanske. Men Anderbergs brett uppslagna estetiska samtal är fjärran alla utrop och manifest, och presenterar istället en långsam, eftertänksam redogörelse som konstaterar relativismens problematik, dyker ner i alla de krav, måsten och möjligheter kritiken har arbeta med och som så småningom, via åtskilliga "å ena sidan" och "å andra sidan", mynnar ut i något som möjligen kan beskrivas som ett rest långfinger riktat både mot en tidsanda som hellre blundar än ser och mot en kritikerkår som genom självtillräcklighet och slarv gräver sin egen leriga grav.

Om man har följt Anderberg som kritiker av musik och litteratur känner man igen den lugna och övertygande tonen som hungrigt tar in och redogör, samtidigt som ett snett leende och ett glatt litet bildspråkssprång aldrig är långt borta.
Vi är alla kritiker, och de krav vi kan ställa på de röster vi väljer att lyssna till i den kritik som brukar kallas den offentliga är och bör vara mycket stora.

En kritiker, menar Anderberg, bör behärska den formella analysen av det område som bevakas, men måste också förstå att den formella analysen inte räcker. En kritiker måste förhålla sig till samhälle, emotioner och normer. Kritikern bör dessutom akta sig för att övervärdera sin egen förmåga, och ska helst undvika kardinalfelen att bli förälskad i sin egen röst och/eller att stelna i en position av ogiltiga skäl som bekvämlighet, kollegial hänsyn och jakt på status. Och samtidigt måste kritikern lita på den egna kunskapen och de egna reaktionerna. Att förstå att det som varseblivs tas in genom ett privat raster grundat på tidigare erfarenheter och ändå förmå förmedla på ett allmängiltigt sätt.

Alla människor är olika och för den som har axlat rollen som ställföreträdande varseblivning gäller det att vara medveten om de få överlappande punkter som gör det möjligt för en människa att nå en annan. En kritiker måste betrakta nyktert (åtminstone i betydelsen klarsynt), men ska till varje pris komma ihåg den vindlande hänförelse som förhoppningsvis ligger till grund för vederbörandes ursprungliga intresse inför det aktuella området. Dock utan att börja beundra konstnärer istället för kostverk. Det krävs integritet och fast mentalt hull. Det finns gott om fallgropar. Och i ett samhälle där krympande arvoden och snuttifiering breder ut sig är risken att reduceras till käck okomplicerad rådgivare som ger tips om trevliga fritidsaktiviteter överhängande. En kritiker ska brinna kontrollerat, sikta på att ge en objektiv bild och vara medveten om att det aldrig kommer att lyckas.

Thomas Anderberg tangerar neurologi, konst- och musikteori, antropologi och gör liksom i en handvändning en avstickare som snabbt redogör för hela den offentliga kritikens 300-åriga historia. Men mest av allt talar han om sin övertygelse om att estetisk konsumtion ska vara mer än ett banalt intresse, och om att de kritiska redskapen har bäring i allas våra liv. På det stora hela kan man säga att han berättar vad en kritiker bör göra, och i sin egen stillsamt puttrande prosa visar hur. Om inte relativismen redan avgått med segern väntar en Augustnominering för bästa fackbok bakom hörnet.

En kritiker ska brinna kontrollerat

Thomas Anderbergs nya bok Alla är vi kritiker är ett rest långfinger mot en tidsanda som hellre blundar än ser. En Augustnominering för bästa fackbok borde vänta bakom hörnet, anser Sebastian Johans.