En kontroversiell dokumentärgenre
Uppsalahistorikern David Ludvigsson har studerat den historiska dokumentärfilmen, inte minst Hans Villius och Olle Hägers produktioner för SVT. Det är en välskriven och infallsrik studie,även om man kan fråga sig varför den har skrivits på engelska, framhåller Torgny Nevéus.
Foto: Peter Lydén/Scanpix
Det här är en recension. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Den som lyssnade på TV 2 (Rapport Morgon) den 19 juni 2000 kunde ana att en kulturdebatt av ganska hetsigt slag var på gång i midsommarstiltjen. Tidningsmännen Håkan Holmberg och Anders Johnson hade just i titeln på en skrift helt frankt talat om "historieförfalskarna" inom Sveriges Television. Det som de liberala skribenterna reagerade mot (i likhet med tidigare DN-redaktören Hans Bergström) var en tv-serie om åtta timslånga avsnitt hösten 1999 med den samlande rubriken Hundra svenska år.
För serien ansvarade Olle Häger. Han hade i många år samverkat med Hans Villius, som nu med ålderns rätt dragit sig tillbaka men ändå ställde upp som medarbetare i denna produktion. Kritikerna menade, att programmen hade en alltför socialdemokratisk prägel och att det var som om Karl Staaff och den svenska liberalismen "aldrig hade funnits" under rösträttsstridernas tid.
Uppsalahistorikern David Ludvigsson nämner debatten i sin doktorsavhandling. Denna har till ämne att belysa de svårigheter en historiker kan ställas inför vid utförandet av produktioner för tv och exemplen har hämtats från "the Era of Häger and Villius".
Uttrycket kan i förstone låta lite magistralt, men ju mera man tränger in i Ludvigssons bok finner man att det verkligen är motiverat att tala om det Häger-Villiusska tidevarvet. Som "radarpar" slutade de båda i god sämja vid sekelskiftet, efter mer än tre decenniers samverkan.
Tv kom till Sverige i slutet av 50-talet och snabbt uppenbarade sig personer som gjorde historiska produktioner för mediet. Det nya med Häger och Villius blev emellertid deras roll som yrkeshistoriker; så kallade de sig själva. Villius var docent och Häger fil lic i ämnet, när de började. Men de kunde nu inte enbart agera utifrån dessa positioner vid filmmakeriet. Ludvigsson talar ordentligt om tre skilda hänsynstaganden för dem: det kunskapsmässigt-intellektuella, det moraliska och det estetiska.
Internationell teoribildning
Att framgångsrikt svara för balansen härvidlag är det "dilemma", som författaren syftar på i titeln på avhandlingen. Till detta hör allt det tekniska kunnande som programmakaren också måste behärska. Ludvigsson redogör för de resultat, som den internationella teoribildningen framlagt beträffande problem i sammanhanget. Han nämner också och jämför program från annat håll; särskilt intresserar honom Ken Burns tv-film om det nordamerikanska inbördeskriget, The Civil War.
Kritik mot de Häger-Villiusska produkterna fanns självklart; ett exempel från 1999-2000 har ovan nämnts. Tidigare hade också bl a Sten Carlsson på 1980-talet haft invändningar mot bilden av Gustaf III i filmen om kungamordet, Sammansvärjningen. År 1988 kom programmet rörande den s k midsommarkrisen. Handlingen utspelades i regering och riksdag 1941, då tyskarna just överskridit gränsen till Sovjetunionen. Per Albin Hansson framställdes av Ernst Hugo Järegård, vilket blev uppskattat. Men en feministisk kritiker anmärkte på att det inte fanns några kvinnor i programmet!
Att i en statlig tv balansera klokt under det kalla krigets tid, när det gällde återblickar på sovjetisk historia, kan inte heller alltid ha varit lätt. Häger och Villius ansåg sig själva politiskt fristående och de har inte varit partianslutna. Att flera av programmen haft en ganska klart antirojalistisk touche påpekar emellertid David Ludvigsson.
Starkt kunskapsunderlag
Det kan naturligtvis sägas att författaren i viss mån varit bunden av de båda huvudaktörerna. De har beredvilligt ställt upp vid åtskilliga intervjuer och tillhandahållit material. Bortsett därifrån kan dock en fristående bedömare
med utgångspunkt i Ludvigssons noggranna analyser konstatera att Hägers och Villius insatser varit betydande inom den del av det svenska kulturlivet som har anknytning till historia. Deras program har haft en helt annan substans och framför allt ett starkare kunskapsunderlag än det som vissa andra av deras kolleger i all sin tvärsäkerhet har stått och står för. En Häger-Villius-produktion kan genomsnittligt ha setts av en miljon svenskar. Eftersom skolämnet historia under hela den tid de båda verkat har suttit mycket trångt, är detta så mycket viktigare.
En doktorsavhandling ter sig inte alltid attraktiv som allmän läsning, men David Ludvigssons opus är i all sin rika dokumentation (trots en och annan upprepning) verkligen rolig. Hans engelska är flytande och lättillgänglig. Ändå måste jag fråga mig, varför boken har skrivits på detta språk. Visserligen, kan det sägas, är teoribildningen på området internationell och visserligen har författaren gjort jämförelser med utländska filmmakare. Men ändå, detta är så svenskt, så svenskt! De flesta bilderna, låt vara att på omslaget de båda aktörerna poserar vid pyramidernas fot, är hämtade från svenskt allmoge- eller arbetarliv. Och vad säger det utlänningar att Birger Sjöbergs Frida under sång dammar av "Karl XII:s likfärds alla kanter"? Hur översätter man för övrigt adekvat uttrycket "torrboll"? Intresserar sig en engelskspråkig läsekrets för de interiörer som särskilt vi uppsaliensare kan gotta oss åt? Exempelvis att Lars Widding råkade i ilska en gång på Historiska föreningen eller att den i sanning inflytelserike professorn Sven A Nilsson ofta tillbringade ferierna hos Elsa och Hans Villius?
Mitt förslag blir att David Ludvigsson snarast låter göra en riktigt utförlig Summary av den här boken på svenska. För ännu så länge finns det väl några i vårt land som helst läser det språket?