När bankdirektörsonen från Malmö, Fredrik Roos, en majdag 1984 köpte Nils von Dardels målning Den döende dandyn på Bukowskis auktion, stod han på höjden av sin dubbla karriär som konstsamlare och finansman. Köpet fick en symbolisk betydelse i Roos liv, skriver Karin Grundberg Wolodarski i sin bok om den man som under några årtionden vid slutet av 1900-talet kom att spela en central roll i det svenska konstlivet och i finansvärlden.
Vid tiden för förvärvet av målningen var Roos bosatt och verksam i London med uppgift att få fart på handeln i Anders Walls nybildade Volvo-Beijeraktie. Men han var lika ofta hemma i Sverige och lägenheten på Rådmansgatan i Stockholm. Det dubbla boendet var bara ett exempel på det dubbelliv som Fredrik Roos tillämpade, också när det gällde privatlivet. Med utomordentlig känslighet för Roos komplexa personlighet skriver Grundberg Wolodarski om Fredrik Roos försök att hålla omvärlden okunnig om sin sexuella läggning och den sjukdom som långsamt men säkert bröt ner honom. Sin homosexualitet dolde Roos bland annat genom det korta äktenskapet med barndomsvännen Kristin Marmhed; sin rätta natur levde han ut tillsammans med några få vänner som delade hans läggning.
Själv förklarade Roos att han fastnat för målningen Den döende dandyn därför att han kände igen sig i den.
Men Karin grundberg Wolodarski börjar inte sin synnerligen välskrivna berättelse om Fredrik Roos med köpet av von Dardels målning. Hennes dramaturgiska grepp är djärvare än så. Berättelsen om Fredrik Roos, hans uppgång och slutliga fall, startar med – begravningen. Några månader efter sin 40-årsdag, firad med smokingmiddag på Operaterrassen i Stockholm med en meny formgiven av konstnären Jan Svenungsson, avled Fredrik Roos 1 juni 1991. Beskrivningen av begravningen är magnifik: nu samlades de olika umgängeskretsar som präglat Roos dubbelliv äntligen; hans föräldrar hade bara ett halvår tidigare brevledes informerats om sonens homosexualitet och hivsmitta.
Fyra år efter förvärvet av Den döende dandyn hade Roos beslutat sig för att sälja målningen. De fyra åren mellan köp och försäljning hade han gjort en unik karriär som konstsamlare och finansman, och Karin Grundberg Wolodarski skildrar de båda karriärerna med ingående kunskap och mängder av intressanta detaljer. Det vimlar av namn ur båda världarna, personer som hade betydelse för fenomenet Fredrik Roos. Museimän som Olle Granath, Lars Nittve, David Neuman, gallerister som Jan Erik Löwenadler och Göran Engström. Och så alla finansvärldens toppnamn, liksom konstnärerna, de internationella och de svenska.
Men framställningen blir aldrig en torr katalog, därtill är författarens förmåga att gestalta och levandegöra sin historia alltför stor. Med precision och samtidig största förståelse och generositet betraktar hon den motsägelsefulle Roos och hans verksamhet och konstaterar att konsten för Fredrik Roos blev den brygga som förenade hans båda ”liv”. Erik Pensers och Anders Walls pojke var också konstens och konstnärernas älskare i ordets bästa maning. Och när Fredrik Roos 1988 fick se sin dröm om ett konstmuseum gå i uppfyllelse med invigningen av Rooseum i Malmö, kunde kulmen på hans livsverk tyckas vara nådd.
Med facit i hand vet vi att Rooseums dagar liksom dess grundares var räknade, så också den betydande samling av främst 70- och 80-talskonst om han hunnit skaffa under sitt korta, intensiva liv och som han testamenterade till sin partner och älskare Pierre Edin.
När Fredrik Roos dog var han mer eller mindre utblottad. Rooseum drevs vidare ett par år, men när konstmuseet sedan stängdes för gott dröjde det inte länge förrän också konstsamlingen auktionerades bort.
I dag bedriver Moderna Museet verksamhet i det ombyggda Rooseum, och Karin Grundberg Wolodariskis oavlåtligt fascinerade skildring slutar med en beskrivning den ståtliga invigningen av museet i december 2009 med de båda museicheferna Lars Nittve och Magnus Jensner sida vid sida. Men utvecklingen går ibland fortare än vad den mest alerta skribent hinner med, och nu har Magnus Jensner som bekant i protest mot det han betraktar som alltför stor Stockholmsstyrning hoppat av tjänsten som chef för Malmömuseet.
Man kan med visst fog läsa Karin Grundberg Wolodarskis bok som en skildring av konstmarknadens bedrägliga stabilitet. Det som glimmar som guld ena dagen kan nästa dag visa sig vara ett sammanstörtande korthus. Består gör endast konstens eget, ickekommersiella värde, oavsett utropspriser och försäljningssiffror. Målningen Den döende dandyn finns fortfarande kvar, om än i helt andra händer.