En konferens döljer så mycket mer

Diplomaten Tromelin blir utsedd att leda den franska delegationen vid en konferens i London om säkerhet och samarbete i Europa. "En renodlad övning i öst-västretorik", antecknar Tromelin i sin dagbok.
Marc Bressant är pseudonym för den franske diplomaten Patrick Imhaus, som bland annat varit placerad som ambassadör i Stockholm. Den sista konferensen hade säkerligen inte kunnat författas av någon utan erfarenheter från diplomatins värld. Bressant spelar skickligt på dem men kan tack vare romanformen unna sig att frossa i satir och ironi.

Ordförande för konferensen är sir Alec, "hennes majestät premiärministerns pudel", som enligt vad Tromelin anförtror sin dagbok, är "ett koncentrat av arrogans och trångsynthet under en tunn polityr - han kan allt och avgör allt."
Tror han. Men han har motståndare, inte minst bland de kommunistiska "apparattjikerna". För det här är i oktober 1989, under kalla krigets sista skälvande minuter och bara drygt en månad före Berlinmurens fall, som delegaterna för övrigt får kunskap om via tv. Det gäller att passa sig, att inte bara veta vem som är vem bland delegaterna från socialistländerna utan också "vem som hatar vem och vem som spelar vem".

Personporträtten är över huvud taget mästerliga och ger romanen en extra dimension. Bressant speglar med fingertoppskänsla det globala i det personliga. Inte ens de figurer som Bressant hämtat ur verkliga livet blir skonade. Inte Järnladyn Maggie, inte Gorbatjov och inte "Polacken", det vill säga påven Johannes Paulus II. Men några undantag finns, bland andra den "pragmatiska svenskan" Eva Bengtson, som gärna ger lektioner i "halvdunklets tjusning".
Maktspel, intriger och "korridorskvallret som smyger sig in under alla dörrar" tycks vara delegaternas huvudsysselsättning. Men konferensen måste fortgå. Den har sitt för många delegater sitt dolda syfte. Det är inte bara fråga om att de måste sitta kvar på sina platser och mot betalning låtsas vara intresserade av den, den är teater i teater, "ett skådespel inom ramen för den magnifika pjäs som Europa just nu spelar för sig själv", som en konferensdeltagare säger.

Skicklig dramaturg som han är vet Bressant också att en kärlekshistoria måste till för att krydda skådespelet. Tromelin, som mest av allt önskar bli ambassadör i Japan, faller för jugoslaviskan Zorica, som just lämnat sin ambassadörspost i Berlin. "Hon ger intryck av att vara hämtad ur en spionfilm från mellankrigstiden", "vass, rolig och paradoxal" som hon är, antecknar han efter att hon väckt honom ur hans dvala med ett provokativt inlägg under ett sammanträde.
Tromelin avstår från Japan och accepterar ambassadörsposten i Belgrad.
Ett ödesdigert beslut, visar det sig.
Sammanfattningsvis en högst läsvärd roman, kompetent översatt av Jeana Jarlsbo.

En konferens döljer så mycket mer

Marc Bressant, pseudonym för en fransk diplomat, frossar i diplomatisk satir i romanen Den sista konferensen. Marianne Jeffmar finner mästerliga personporträtt - och en hel del skvaller och intriger.