En komisk och kosmisk Aniarasaga
Mikael Niemis i dag utgivna Svålhålet visar att Pajalahumorn inte knäcktes av den osannolika framgången med Populärmusik från Vittula. Den nya boken, som uppvisar samma grundhållning som Harry Martinsons Aniara, är inte riktigt lika fantastisk som den förra, men närapå, skriver Tore Winqvist.
Det här är en recension. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Mikael Niemi: Svålhålet (Norstedts, cirkpris inb 258 kr)
När en författare plötsligt får en pyramidal succé med en bok som både får översvallande kritikerberöm, Augustpriset och en rekordupplaga på 750 000 exemplar, ja då måste det vara svårt att komma igen med nästa bok. Det är den situationen Tornedalens store humorist Mikael Niemi befunnit sig i när han samlat sig till nästa volym, den som kommer i dag under den lite ovanliga men långtifrån vilseledande titeln Svålhålet. Som en höjdhoppare med OS-publikens ögon klistrade vid benen måste han ha satsat för allt vad han är värd för att upprepa bravaden, att inte spänna sig och att för alla myrar och mygg och mysiga vänner i Pajala visa att han kan vara rolig. Igen och igen.
Upprepar nästan succén
Mot den bakgrunden måste man vara tacksam för att det här med rymden, de kosmiska avstånden och den lilla människan på jorden faktiskt hållit som tema och kåsörbränsle så bra som det gjort. Det är nästan självklart att det obegripligt lätta handlaget och inspirationen från Populärmusik från Vittula inte riktigt gått att upprepa, men det är inte långtifrån. Den gången trillade de små pricksäkra orden fram som pärlor utan synbar ansträngning. Den här gången känner man den målmedvetna
ansatsen, och småleendena blandas med ett mera normalt inslag av läsarbeundran — för det är inte det lättaste att göra burlesk underhållning av högteknologiska framtidsvyer av konstgjorda planeter, djupfrysning av människor och intergalaktiska långtradarfik.
Oviss genre
Men det är just i korsningen mellan det naturvetenskapligt färgade allvaret och det enkla jordnära Norrbottensperspektivet som Niemi lyckas plocka hem så många komiska poänger. Liksom förra gången bryr han sig inte så mycket om vad det är för genre det hela ska föreställa — något mitt emellan roman, noveller, kåserisamling, etnologisk betraktelse och diverse annat — utan öser på med all den nyfikenhet och den ordglädje som man känner igen honom på. Hans alter ego från några tiotal eller hundra eller tusen år framåt i tiden promenerar ut för att docka en annan rymdfarkost, tappar tråden, svävar utan chans att återvända men öppnar en ölflaska och skjuts av dess reaktionstryck tillbaka till rymdkapseln, livet och framtiden. Det är så tillvaron ter sig hos Niemi: det gamla trygga jordiska räddar oss från rymdens oändliga och livlösa evigheter.
Det är mycket av samma grundhållning som hos Harry Martinson i Aniara, men här med inte bara kosmisk utan också komisk knorr på det underliggande allvaret.
Präktigt blandad skröna
Vad som är teoretiskt möjligt respektive omöjligt av alla Niemis framtidsepisoder får man kanske vara fysiker för att bedöma, men visst är det en präktigt blandad skröna, där alter egot t ex sitter "en glåmig kväll på tassarfiket på asteroiden Runkstrumpan". Och rätt vad det är, mellan Niemis vanligtvis lättlästa korta meningar, kommer en kaskad av nyskapade ord och företeelser — utdöda språk från vår tid som "gammelforniskan", androider och humanosaurier , rymdtrafiken med dess "malmtonnare, containerskorvar, handelsbaljor, långfärdsbussar och alla mindre tjuvskutor, bilpilare, maffiayachter, tullholkar, raggarburkar, satellityuppies och en och annan intragalaktisk forskningsexpedition" och mycket annat tankeväckande.
Humorn som regionalpolitik
Visst kan man alltså hitta seriösa bottnar också i denna samling högkvalitativ underhållning. Men det är burlesken, leken med de egna infallen och kulturens brokiga flöde av bilder och livsformer och sällsamheter, som är huvudsaken. Och för alla oss som inte är Pajalabor och fått uppleva den uppryckning av näringslivet där som Vittulaboken — faktiskt! — bidragit till, så är Niemis nya bok en välkommen påminnelse om att humorn är en omistlig naturresurs som förekommer även i de glesaste och kallaste avkrokarna i världen.