Det har gått mer än fyrtio år sedan den flamländske Louis Paul Boon senast var aktuell i svensk översättning. Nu, året efter hundraårsfirandet av honom i Flandern, återintroducerar H:ström Text & Kultur och översättaren Per Holmer honom på nytt med femtiotalsromanen Paradisfågeln.
Den är olik allt annat jag har läst de senaste åren. Tyvärr är det sällan som jag känner mig så ambivalent, för att inte säga besviken, i mötet med något som korats till ett så originellt och stilistiskt sett högtstående verk.
Berättelsen om några märkliga gestalter i ett slumkvarter kallat Klostret i en icke namngiven stad är något mitt emellan en ett stycke surrealistisk prosa, en sedeskildring, en kritisk samhällsroman, en psykologisk roman och ett collage gjort av masskulturens bilder. Av de fyra huvudpersonerna är den blonda Beauty Kitt lätt igenkännbar som Marilyn Monroe. Långt före Joyce Carol Oates Blonde hade Boon fastnat för Monroe som både en masskulturens produkt och dess ikon. Han gjorde det dessutom på Monroes egen tid och samtidigt med att legenden om henne löpande producerades i medierna.
Som allt annat i romanen är dock Beauty Kitt något märkligt, förvrängt och drömlikt dimmigt. Hon rör sig mellan Klostret och det lika abstrakta Himlaland (Boons Hoolywood). Inuti henne ljuder samtidigt den välkända historien om ett övergivet och utnyttjat barn och om en mycket ensam ung kvinna vars massmediala uppenbarelse kastas åt de hungrande massorna.
Den falske läkaren, besatte kvinnofotografen och mördaren herr Wadman är i sin tur en inkarnation av den brittiske John Christie vars många kvinnomord i ett av Londons slumkvarter på femtiotalet väckte stor uppmärksamhet. Romanens E.H. Ramadhoe är en svårbegriplig figur, liksom Wadman utrustad med både voyeurismiska och pedofila drag, vars livsprojekt är en traktat om kvinnokroppen i livets olika faser. Och så boxaren Vulcan Fiber, tydligen men obegripligt nog inspirerad av baseballstjärnan Joe DiMaggio. Trots att hans namn för tankarna till både muskelstyrka och våldsamhet förblir han en passiv och slumrande muskelmassa. Då och då slås han på som en radioapparat eller en antik sierska. Då får vi höra som i en radiosändning historien om landet Tabu som den berättas av en röst kallad Tubal-Kain.
Jag irrar tillsammans med de fyra karaktärerna i kvarteret Klostret där odören av gasläckor, fuktiga väggar, överfulla soptunnor och lik verkar nästan inpyrd i orden. För varje kapitel blir Paradisfågeln alltmer som en klibbig och förvirrad mardröm där uppvaknandet försvåras av ansträngningen att bringa ordning i händelsekedjans icke-logik. Det känns stundom som den kaotiska världen i Fellinis Rom, fast utan dess bisarra gycklarglädje. Berättelsen om barnoffer i Tabu är som en vemodig sång inklistrad från en annan genre. Karaktärernas inbördes relation är svårbegriplig.
Alltsammans väcker vämjelse utan att jag någonsin får veta vad poängen är. Är detta en historia om våldets olika former och kvinnor som dess ständiga offer? Eller är det en fatalistisk betraktelse över ondskan som människans medfödda sjukdom? Eller en lätt surrealistisk historia om hur konsumtionen av masskulturens låtsasvärld gör människor mindre humana? Eller möjligen ett metalitterärt projekt som syftar till att testa de narrativa verktygens gränser i en fiktiv berättelse? Svaret är: Jag vet faktiskt inte.