En klassiker i biografigenren

Från gymnasietiden vid Högre allmänna läroverket i Uppsala minns jag att vår latinlärare med uppskattning talade om en kollega och nämnde att denne skrev ett latin som i klarhet och koncentration påminde om Cæsars sätt att uttrycka sig. Detta är, som var och en kan förstå, ganska länge sedan. Själva läste vi elever också stycken ur den store fältherrens egna böcker, framför allt den om kriget i Gallien, De bello Gallico. Jag är rädd för att vi inte uppskattade honom tillräckligt som författare. Mera inspirerande för tonåringarna var nog de romerska diktarna, en Catullus, en Horatius, en Ovidius.

Den bok som här skall observeras kanske inte kan betecknas som ny, dels eftersom den tyvärr har blivit väl länge liggande på anmälarens bord, dels emedan den i sig är en klassiker. Författaren, britten J.F.C. Fuller, fullbordade boken om Cæsar redan 1964 och skrev i förordet att den sannolikt skulle bli hans sista. Det besannades, ty 1966 avled han. Han hade levt ett långt liv, eftersom han var född 1878. Han var egentligen inte historiker till professionen utan officer med en framgångsrik bana bakom sig. Han slutade karriären som generalmajor och räknas till dem som stod för utformandet av stridsvagnen i dess moderna skick.

När Fuller hade gjort sitt i fält kom han att intressera sig för militärhistoria, också framgångsrikt. Men hans bok om Cæsar omfattar inte bara dennes roll som fältherre utan också hans bakgrund, hans civila verksamhet och hans ambitioner. Boken formar sig till en väl utförd rundmålning av hela det romerska samhället under denna tid. Att Cæsar dog år 44 f Kr kanske många av oss minns; det hör till de "världshistoriska" årtalen. Det är lyckosamt att Fullers verk nu finns tillgängligt på svenska språket.
Det är ett känt faktum att den som skriver en biografi gärna "förälskar" sig i föremålet; ett Pygmalion-syndrom kan man kalla det. Det gäller nu inte Fuller kontra Cæsar. Naturligtvis finner han honom intressant, men han är kritisk mot honom och inte minst mot hans sätt att själv beskriva sina krig. Om Cæsars uppgifter beträffande omfattningen av de flottstyrkor, som sattes in i Gallien skriver han att de är "förbryllande". Med ett övertygande aritmetiskt resonemang utifrån de noteringar som Cæsar gjort på andra håll i skriften finner han att siffrorna inte alls stämmer. Vid den här tiden, på 50-talet f Kr, hade han också från Gallien gått över till Britannien, något som engelsmännen gärna gör stort nummer av. Fuller däremot skriver torrt att man inte kan kalla den landstigningen annat än en "eskapad". Cæsar lämnade inte kvar någon garnison där - vilket hade varit rimligt - och den fjärran belägna föga kända ön hade inget intresse för Rom vare sig ekonomiskt, politiskt eller strategiskt. Så skriver alltså en engelsman.

Ett stort inbördeskrig, skildrat av Cæsar i De bello civili, kom på 40-talet. Det fördes på flera fronter inom det romerska imperiet och slutade med att Cæsar kunde fira flera sammankopplade triumftåg i Rom. Med ett visst välbehag nämner Fuller, att under den "galliska" triumfen Cæsars egna soldater, som väl kände till chefens erotiska aktiviteter, ropade: "Stadsbor, skydda era hustrur för en skallig friare! / Guld du lånat här i staden gick till hor i Gallien." Men dessutom skriver författaren om triumfen som "denna fasansfulla och meningslösa maktuppvisning". Han menar att den avslöjade härskarens "högdragenhet och herrelater" och fyllde romarna med skräck. Vi kan observera att Fuller i rubriken har satt ordet "tyrannen", inte "diktatorn".
Det som skedde den 15 mars år 44 är välkänt. Ett antal sammansvurna omringade Cæsar i curian och tillfogade honom tjugotre sår. När han såg vännen Brutus bland dessa utbrast han (på grekiska): "Även du mitt barn!" Brutus har ofta framställts som en av världshistoriens stora förrädare och jämställts med Judas Iskariot. Men Fuller citerar vad redan en av de samtida, nämligen Cicero, skrev ett par månader efter mordet: "Det var mannamod, som drev våra meningsfränder [Brutus med flera] men planläggningen var barnslig. —- Vi högg ned trädet men högg inte upp rötterna."

En slutnotis från Fuller som kan intressera oss svenskar. Vid ett tillfälle under fälttåget vid Alexandria fick Cæsar hoppa i vattnet och måste simmande i mycket derangerad uniform ta sig till närmaste båt. Det var säkert en av de mest brydsamma situationer som en överbefälhavare någonsin råkat ut för. Men undantag för, säger Fuller, som väl behärskar sin allmänna krigshistoria, den svenske kungen Karl XII: "I Bender 1713 försvarade han sig med 40 man i ett obefäst hus mot 12 000 turkar och 12 fältkanoner. Svenskarna dödade omkring 200 man - 10 föll för kungens egen värja - innan de besegrades."
Fuller kallar som sagt Cæsar för "tyrann", inte "diktator". Var Karl XII det ena eller det andra? Det får vi svenskar diskutera, vilket vi också gör. Ständigt.

En klassiker i biografigenren

JFC Fullers biografi över Julius Cæsar är en klassiker i genren. Torgny Nevéus njuter av en levnadstecknare som klarar av att hålla distansen till sitt ämne.